Det börjar som en rysning.
Genom hela ryggraden och ut i fingertopparna.
Sen kommer förvirringen, vad händer?
Sen rädslan.
Jag vill bara brista ut i gråt, springa bort ifrån allt det onda.
Men det går inte.

Den här gången satt jag på pendeln på väg hem. Jag har glömt min mobil hos en kompis och var stressad.
Men jag var ändå lugn. När tåget började rulla kom första tecknet. Mina tankar började sedan flyga iväg åt alla håll.
Jag försökte andas, slå bort alla de onda rösterna som sa åt mig att hoppa av tåget.
"Jag ska hem och tvätta nu, jag har inte tid med annat" Men det gick inte.
Mina ben började skaka och jag ville gråta floder.
Jag behövde något som gjort ont, något som kunde bedöva det som hände inom mig.
I andras ögon  såg jag bara ut att vara en annan stressad resenär men inom mig brändes det.
Smärtan över bröstet var outhärdlig och hjärtat slog så fort att jag inte hann med att räkna slagen.
Jag visste att denna gången skulle attacken inte släppa på länge.


När ska jag bli fri?

/ Sofie