Två ynka timmar
En kortdag på jobbet.
Två timmar tidigare än vanligt.
Jag hade svårt att slita mig. Jag vet att det finns jobb kvar att göra.
Inget som jag styr öve egentligen. Men min längtan efter att få vara än mer engagerad. Att få bära lite av alla andras börda och ansvar, har jag alltid trivts med. Inte för att det egentligen gör mig gott, men för att jag mår för stunden bra av det.
Jag tycker om när personer frågar mig om råd, ber mig om hjälp.
Jag får gott självförtroeende när min chef ger mig en uppgift, som jag oftast tar på lite för stort allvar och sedan blir ledsen när den uppgiften är klar.
Missförstå mig inte, jag älskar att vara ute och träffa de äldre, jag trivs så gott med att få hjälpa dessa fina människor.
Men jag har så mycket mer inom mig, så mycket åsikter, tankar och idéer.
Så att då gå hem, mitt i allt jobb, kl 14 en fredag, känns aning fel för mig.
Men. Och andra sidan har jag hunnit med förbannat mycket på de två timmarna istället.
Handlat inför helgen, städat och diskat undan. Tagit mig en lång och skön dusch, och dessutom hunnit med att göra andra småsaker därimellan.
Så att dessutom hinna med att få ligga stilla i sängen en stund, tända ett rogivande doftljus och få skriva av mig en sväng, det är lyxigt.
Eftersom jag vet att en tuff helg väntar mig- Jobb, förmodligen extremt dålig och lite sömn, och den skrämmande tanken på att sova utan min fästman. Så iofs, att då få ha den här lediga kvällen, och att få vara avslappnad. Det kanske ändå inte var så dumt att jag lyckades slita mig ifrån jobbet, utan övertid.
Eftersom jag vet att en tuff helg väntar mig- Jobb, förmodligen extremt dålig och lite sömn, och den skrämmande tanken på att sova utan min fästman. Så iofs, att då få ha den här lediga kvällen, och att få vara avslappnad. Det kanske ändå inte var så dumt att jag lyckades slita mig ifrån jobbet, utan övertid.
Tro om jag tillochmed kan blunda någon minut?
Det vore ju inte alls fel att lyckas vara så pass avslappnad att jag kan powernapa.
Jag brukar vara rätt bra på det annars.
Välbehövlig sömn
Jag och min sömn.
Vi har bråkat mycket genom åren.
En del perioder värre än andra.
En del perioder värre än andra.
Sömnen har i många fall övergivit mig. Bara försvunnit och inte kommit tillbaka på ett bra tag.
Då blir vi oftast lite mer överens igen, dock bara för några nätter. Sen är vi där igen.
Den senaste tiden har varit bedrövlig. Jag har kämpat så innerligt för att behålla sömnen hos mig.
Men det har inte gått så bra.
Så för ett par dagar sedan bestämde jag mig för att ta hjälp utifrån, jag klarade helt enkelt inte av en strid till.
Jag svalde därmed min stolthet, och i form av en rund, liten vit tablett somnade jag för första gången på länge, utan ett enda litet tjaffs med sömnen.
Jag vaknade dagen efter, i rätt tidig morgontimme. Och min första tanke var - Hur gick detta till?
För "normalt" brukar mina morgnar bestå av dunkande huvudvärk, illamående och bedrövligt trötta ögon.
Jag brukar minnas hela natten, och hur jag kämpat på med att få sova iaf någon minut.
I lördags minns jag bara att jag var pigg på morgonen. Och att jag inte hade huvudvärk.
Så jag vet inte riktigt.
Men kanske är det så, att jag får lova att släppa lite på mina åsiket och det här med sömntabletter.
Jag är väldigt, väldigt, anti mot all form av medicin egentligen. Men. Om jag ges möjligheten att få vakna upp åtminstone en morgon och känna att jag faktiskt har energi över till att kliva ur sängen, så tror jag att jag tar den.
Jag har iaf fått sova ordentligt känns det som, och även om det är att lura kroppen, eller hur det går till, så bryr jag mig just nu inte. För jag har för första gången vunnit en kamp mot sömnen.
Och det är så förbannat skönt.
Och jag har i övrigt haft en väldigt fin helg.
Med förlovning och allt.
Så nu ska jag nog orka lida mig genom en hel veckas arbete!
Kram på er!
Konstant trötthet
Jag är nästan alltid trött.
Det är inte ofta jag får gå en dag och känna mig pigg och fräsch.
Jag kan känna mig "okej pigg" stundtals en dag. Men ofta dalar det rätt snabbt.
Imorse vaknade jag vid fem, somnade om en timme då jag hörde min älskade åka hemifrån.
Sedanlåg och vred mig och började känna stess och panik.
Klev upp innan åtta, gjorde lite frukost och ville få somna om en stund. Det gick inte.
Så jag donade på med diverse. Började slänga skräp i sopsäckar, packa ner mina böcker, sortera kartonger och lite sådant.
Övervägde ett tag att boka tvätttid.
Me nu kommer den där dippen. Tröttheten som smärtar mig ända in i själen.
Jag önskar jag kunde så somna en stund nu.
Men när jag känner alla dessa "måsten" är det svårt att slappna av.
Jag vill sällan någonting, utan det är en inre press som tvingar mig.
Och de gånger som jag verkligen vill göra något, då finns det absolut ingen energi kvar.
För all energi har gått åt till ondöiga tankar och uppgifter.
Jag vet snart inte vad jag ska göra?
Samvetets demoner
Jag har sagt det många gånger förut.
Det här med samvetet
Jag har många demoner i mitt liv
Många spöken som pockar på mitt samvete
Att jag som idag är hemma från jobbet pga sjukdom är illa för mitt samvete
Många gånger är det bättre att genomlida en arbetsdag trots migrän och illamående, eller annat tillstånd
Men jag vaknade idag och kom knappt ihåg mitt eget namn
Och då är det inte bra att sätta sig i en bil resten av kvällen för att hjälpa äldre.
Jag har försökt sova bort huvudvärken,
försökt äta, dricka vätska, ta värktabletter.
Inget botar detta.
Många gånger tror jag att min huvudvärk är mitt samvete som vill trycka på lite extra
få min uppmärksamhet på allt som jag mår dåligt över.
För trots en psykiskt okej dag, trycker smärtan i huvudet på. Jag har lärt mig leva med ddet mestadels.
Men vissa dagar kan jag inte kämpa emot.
Då drar jag för gardinerna igen och gråter.
Nu försöker jag samla ihop spillrorna från denna avskyvärda dag med ett varmt bad
Och kämpa emot lite mer dåligt samvete.
Imorgon blir en bättre dag
och imorgon är vi en dag närmare vårt nya liv
Kram 💕
Det är inte så bara att flytta
Det är mycket känslor och tankar som spelar in vid en flytt.
Detta blir min..7: eller 8:e gång jag flyttar.
Det är en hel del för en tjej på 24 år.
Jag skulle nästan kunna tror att jag pratade om en person som lever med skyddad identidet och flyr från något hemskt.
Men det är bara jag själv, som haft otur, och tur.
Förhoppning är att detta är en sista flytt.
Det kan hända att det blir en till om många, många år när det är dags för ålderdomshemmet.
Men annars hoppas jag, att min ro kommer nu.
Att det lugn, och den trygghet jag sökt, finns där.
Vid havet, i min allra käraste stad sedan långt tillbaka.
Jag letar inspiration, kollar hela tiden alla olika möbel och heminrednings-sidor.
Försöker visualisera mig själv, sittandes i en fotölj på min alldels egna altan, med min alldeles egna bok.
Med barn som leker vid standen, med min nuvarande sambo, som då är min make.
En dröm, ett mål.
Jag var nere i källaren idag för att försöka få lite ordning på vad som skall slängas därifrån.
Naturligvis kom jag över en massa papper, bilder och saker ifrån förr.
Jag blev såklart ett känslomässigt vrak för en stund.
All den där smärtan jag tvingats gå igenom.
Som stundtals fått mig att sluta vilja.
Men den har faktiskt tagit mig ända hit.
För att nu, en förhoppningsvis sista gång, packa ner och flytta.
Det kommer ta tid att packa och städa ur all smärta och skit som finns begravt här.
Det kommer kännas att jag lever under dessa månader.
Men.
Tillbaka till min visualisering, till mitt mål.
Hitta kraften, hitta viljan att förändra.
Kämpa, och aldrig ge upp.
Imorgon skall de innhandlas flyttkartonger och sopsäckar.
Kram på er!
En oväntad förändring
Det blev just klart.
En livsavgörande förändring blev just påskrivet.
En av många milstoplar.
Mina känslor är.. "All over the place".. , så att säga.
Såklart är jag glad, spänd och förväntansfull.
Men natruligvis kommer stressen också.
Panik över allt det där som skall hinna göras.
1 månad.
3 månader.
Det är minimum och max.
Det är vad jag har att röra mig på, tidsmässigt.
Jag tror stenhårt på denna förändring.
Miljöombyte, annat att tänka på.
Det kan inte skada mer. Faktiskt.
Jag tar min älskade själsfrände i handen
och vandrar mot ett nytt liv.
En lördag i Januari
Att vakna och känna sig sådär lugn och harmonisk hör ju kanske inte till vanligheten i min vardag, som ni förmodligen redan listat ut.
Men imorse hände de oväntade.
Jag vaknar upp, förbenat tidgt för att vara en ledig lördag, Men jag jag väntar mig om, och somnar tryggt igen i famnen på min alldeles egna hunk.
När jag vaknar för andra gången är det i panik. Kollar på klockan igen och det har endast gått ett fåtal minuter.
Efter lite snabbt överläggande med mig själv om varför sådan panik, somnar jag åter igen.
För att vakna en tredje gång, och bara le.
Det var en fröjd, att få vakna, känna mig utvilad trots dessa små uppvaknaden.
Dagen fortsätter ju naturligvis inte i detta harmoniska tillstånd.
Stressen, ångesten och sorgen över än det enda, än det andra förföljer mig.
Men på något konstigt sätt har jag lyckats få ihop en relativt bra lördag.
Trav, hockey, middagsrester, och lite tvätt.
Och snart är det kampsport på TV:n.
Imorgon har jag inte en endast plan.
Vilket är både positivt och negativt. För jag vet att mina planer ofta brukar fallera.
Men att ha någon sorts plan för dagen brukar ändock hjälpa mig att förhindra ovälkommna dippar och utrbrott av ångesten. Så det är lite kluvet hur jag borde göra.
Men eftersom jag har en relativt spänd och innehållsrik vecka, väljer jag faktiskt att vara utan plan för morgondagen. Uppstår problem, så löser jag dess där och då.
Det är kanske inte det mest intressant att läsa om idag.
Men jag behöver varitation.
Att ständigt skriva om min kamp med känslor är utmattande, och behöver imellanåt få vila.
Kram på er!
Känslan av stundande lycka
Det är inte ofta. Det skall jag erkänna.
Att jag får känna den där genomsyrande lyckan och förnöjsamheten.
Stunderna är få, men desto mer betydelsefulla.
Jag har aldrig förstått varför det är så.
Varför kan inte jag få vara glad, helt utan större anledning?
Varör måste varje liten vardagsdipp, få mig att vilja springa åt andra hållet?
Varför skall jag göra allt så fruktansvärt komplicerat?
Varför skall jag behöva tvinga fram ett leende, när jag helst av allt vill gråta?
Jag hoppas hitta de svaren en dag.
Och lösa det problemet.
Just nu jobbar jag på att bibehålla den lycka och de hopp om framtiden som kommit över mig.
Och le.
Le utan att det faktiskt är påtvingat.
Och ta till vara på allt positivt som jag känner.
För som sagt
Rätt som det är, så är jag där nere igen
I det där avskyvärda hålet av mörker och tårar.
Tack till er som läser, och skickar dessa fina och peppande kommentarer.
Det är en ljusglimt svår att förklara.
Och även om mycket av det jag skriver är mina egna tankar och känslor, sanningen dvs.
Så är en hel del bara ord som passar in i mina texter.
Kom ihåg det mina fina medmänniskor!
Kram på er, och njut av en fantastiskt fin vinterhelg!
Ett dilemma med guldkant
Jag är mitt uppe i en del dilemman.
Att göra val och bestämma mig för ett alternativ är inte den starkaste egenskapen jag besitter.
Oavsett situation egentligen.
Nu står jag, och min käraste såklart, inför ett relativt aavgörande beslut.
Att flytta nu, eller vänta.
Jag lutar åt det senare, M vill packa på en gång.
Vi har ett hus, som är långt ifrån topnoch, men relativt beboligt med viss nödvändig renovering.
Är det värt det?
Ska vi ta detta erbjudande om ett hus med egen strandtomt, eller ska vi vänta, leta vidare och låta detta passera?
Jag kan helt enkelt inte komma överens med hjärna och hjärta här.
Huset kan vara precis det jag behöver.
Samtidigt som jag inte vill annat än flytta
Så tänker jag på allt jag kommer förlora när jag lämnar Kramfors.
Är det värt att riva upp allt, igen?
En drös med meningar
Ska jag eller ska jag inte?
Hur blir det om jag gör si eller så?
Vem kommer förstå, vem kommer dömma?
Att tänka på mig själv. Hur gör jag det på bästa sätt?
Imorgon är dagen som jag våndats, men ändå längtat efter.
Imorgon skall jag återigen riva upp allt, få en helt okänd människa att inse hur destruktivt jag lever.
Många gånger har jag funderat på att ringa återbud. Ställa in tiden och bara gå vidare.
Som så många gånger förut.
Men. Det har hittils inte blivit bättre, snarare tvärtom, av att fly.
Jag funderade på det där med att bara ända ryggen till. Hur många gånger jag egentligen använt mig av en dålig ursäkt och flytt min väg. Det är en del.
Men jag har även oändligt många gånger stannat och kämpat.
Fast.. Inte med rätt saker.
Såhär i efterhand förstår jag ju det. Som med mycket annat, blir jag med tiden mer förståndig.
Att stanna kvar i ett dåligt förhållande och lida mig igenom varje dag, mer än jag redan gör, kanske inte är den bättre anledningen.
Att istället fly undan mig själv med hjälp av diverse sexuella tjänster.
Att jobba så mycket att jag glömmer bort vem jag egentligen är utanför jobbet.
Att inte umgås med en enda människa förutom kollegor, på jobbet.
Eller som alla de otaliga gånger jag gått ut på korgen för att söka någon form a bekräftelse på min existens, istället för att må gott i mitt eget sällskap, hemma.
Det har mer varit min melodi.
Jag har svårt att sätta finget på varför jag valt alla dessa utvägar.
Av vilken anledning väljar en person att medvetet skada sig själv?
Det behövs inte mycket tid innan jag börjar grubbla på en massa saker.
Tydligen kan jag inte hålla mina tankar och känslor i styr mer än några meningar.
Tanken med detta inlägg var en helt annan. Tanken var att skriva om hur jag landar efter en helg med jobb.
Men, återigen. Jag väljer inte rättvist för mig själv många gånger.
Dock kanske detta är just mitt sätt att landa?
Att få stänga mig inne och skriva allt vad mina fingrar vill. Utan att fundera över hur någon anna känner inför det.
För detta är ju mina ord.
Ingen annans.
En sådan dag
Tandvärk ifrån djävulen själv. Dessa förbannade visdomständer som ska krångla. Vad är dom ens bra för, egentligen? Bara orsaker en massa smärta och problem.
Det har strulat med min inloggning här, och efter många om och men fick jag till det. Och jag kan ärligt säga att jag ett tag var ledsen, på riktigt. För i denna blogg finns många minnen. Fina och mindre glamorösa. Och jag fick en aning abstinens, eftersom jag nu känt den där lusten för skrivandet igen.
Så förhoppningsvis fungerar det att logga in även i fortsättningen.
Jag har en ledig dag idag. Jobb hela helgen står för dörren, och det är mycket måsten pga av det, som alla ska göras idag.
Och vad är då min vanliga otur, en sådan dag?
Att tankarna och känslorna helt tar över mig.
Sömn har varit helt uteslutet inatt, dels pga av tandvärken, men också mycket pga av denna ihållande känsla av otillräcklighet.
Så nu är det plan b som gäller.
Lite måsten i taget, mycket belöning därimellan, och sedan sömn, förhoppningsvis.
Det har strulat med min inloggning här, och efter många om och men fick jag till det. Och jag kan ärligt säga att jag ett tag var ledsen, på riktigt. För i denna blogg finns många minnen. Fina och mindre glamorösa. Och jag fick en aning abstinens, eftersom jag nu känt den där lusten för skrivandet igen.
Så förhoppningsvis fungerar det att logga in även i fortsättningen.
Jag har en ledig dag idag. Jobb hela helgen står för dörren, och det är mycket måsten pga av det, som alla ska göras idag.
Och vad är då min vanliga otur, en sådan dag?
Att tankarna och känslorna helt tar över mig.
Sömn har varit helt uteslutet inatt, dels pga av tandvärken, men också mycket pga av denna ihållande känsla av otillräcklighet.
Så nu är det plan b som gäller.
Lite måsten i taget, mycket belöning därimellan, och sedan sömn, förhoppningsvis.
Snart ett år sedan.
Till och från. Precis så som jag är.
Jag kan aldrig avsluta något, utan börjar om på nytt istället.
Den här bloggen har funnits i många år. Och jag har aldrig kunnat stänga ner den. Trots att jag bytt bloggportal, slutat blogga, börjat om igen.
Jag älskar bloggandet. Eller nej, skrivandet är det jag älskar.
Men på något sätt är det lättare att skriva i en blogg, på ett och samma ställe. Än göra en drös med inlägg att spara i en mapp på datorn. Hur kommer det sig egentligen?
Det är snart ett år sedan jag gjort ett inlägg här.
Så att det få läsare jag hade då inte finns kvar, det förstår jag.
Men även om det vore skönt att kunna få en krona eller två, så tror jag ändå inte det varit för den del som jag bloggade från första början. Det var just det där andra. Att när jag loggade in i bloggen, så loggade jag även in i den del av hjärnan som inte har hämningar.
Fingrarna vill aldrig sluta flyga över tangenterna. Till skillnad från när jag bara skriver i ett word dokument på datorn. Då står fingarna still. Märkligt.
Min lust till att göra ytterligare en comeback,det är en märklig anledning.
Min mamma berättade för mig, över en bit pizza, att hon skulle börja blogga. Via deras egen hemsida.
Mestadels om hästarna iofs. Men. Jag kan ju inte, på riktigt, låta min egen mamma vara en bättre skribent än mig själv. Så. Här är jag igen.
Och om det håller i sig denna gången, det märker vi väl inom ett år igen.
Finns det något sätt?
Finns det något jag kan göra, för att slippa såra mig själv?
För det är just det jag gör.
Det är inte alla andra som sårar mig och behandlar mig felaktigt.
Det är jag själv.
Med alla mina egna krav och pressen jag bygger upp.
I vissa fall, så har jag en poäng när jag pratar med mina man om hur han borde vara mot mig för att jag inte ska känna mig sårad. Men för det mesta är det hur jag själv väljer att reagera.
Eller väljer är fel ord. För det bara bli så egentligen. Jag uppfattar något, tar åt mig och bli ledsen. Gråter och får panikångest.
Jag började fundera idag. Och googlade lite om syndromet Asperbergs.
Kanske har jag en sjukdom, eller så är det bara ännu ett sätt för mig att hitta en ursäkt för mig märkliga beteende.
Hursom.
Mina dagar verkar inte bli lättare, och förr eller senare måste jag ta tag i mig och sluta skylla på att alla andra ska hjälpa mig.
/Fiie
Så.
Jag saknar skrivandet. Bloggande. Responsen. Utloppen.
Jag saknar allt som jag en gång levde för.
Mina värderingar och den jag är, har försummats så oerhört sedan jag flyttade hem igen.
Jag har levt i kaos i 2 år nu.
Och när jag äntligen känner att jag börjar finna min plats i detta kaos, då bryter helvete lös.
Och när jag äntligen känner att jag börjar finna min plats i detta kaos, då bryter helvete lös.
Det var som om kniven sattes mitt i hjärtat, vreds om 100 ggr.
Jag känner bara för att sluta finnas där för de som ändå inte finns där för mig.
Jag ska finnas för mig själv.
För när allt kommer omkring, så är det bara jag själv som kan stötta mig på rätt sätt.
Säga rätt saker och få mig själv att le.
Så.
Okeej?
Alltså, jag har helt släppt det här med bloggen.
Sjukt trist. Men det kommer kanske tillbaka en dag.
En dag som denna, eller?
Jag har iaf gjort en ny start i mitt liv på sätt och vis.
Så kanske får jag en anledning att blogga igen. Men för de som läser min blogg rekomenderar jag att så länge följa min twitter och instagram, med tanke på att jag oftare är där än här. :)
Sjukt konstigt blogg.se blivit, men jag lär mig nog. Haha!
Puss / Fiie
våren i norr och våren i söder
Jag vet inte om jag kanske har jämfört och bloggat om detta tidigare, med det skadar inte en gång till.
Eftersom jag provat på båda delarna. 16 år i norr och sedan 3 i söder för att sedan flytta hem till norr igen.
Definitionen på våren för oss alla är nog att snön smälter och man kan ha lite mindre kläder på sig.
Men. Lättare kläder för oss här uppe är inte shorts och t-shirt. Det är typ dunväst och att man kanske kan skippa långkalsingarna..
Nu är våren verkligen här för mig. Mars månad lider mot sin mitt och solen värmer till ca 5,6 grader.
Det är solbrillor, gympaskor och lättare byxor som gäller för promenaden.
Men. Jag minns när jag bodde i Kba, och jag i april satt på min ballis och solade i bikini! Det var närmare 20 grader varmt och sommar! Våren kom liksom i februari.
Och många gånger under mina 3 år där nere så tyckte jag att det var underbart. Men många gånger hemskt också. För trots att vår och sommar alla gånger slår vintern och hösten, så har vi ju 4 årstider att vara tacksamma över. Och ska det vara så ska det vara. Så tycker jag. Är det vinter så ska snön vara hemsk och det ska vara så kallt att man ibland knappt kan andas. Näshåret fryser till is och att gå ut i nyduschat hår är inte på tal om, för då får du raka av dig allt. Våren ska vara solig, härlig, blöt och du ska faktiskt hinna följa träden och blommornas blomning.
Sommaren ska vara sommar, dvs underbar. Och hösten ska vara hösten, dvs hemsk!
Men inget av detta kan vi ju styra. Det är så klimatet ser ut i Sverige. Växthuseffekten och allt sånt crap som jag fattar nada av!
Nåja, våren är här iaf och det innebär att vårstädning är på g.
Eftersom vi snart flyttar så skjuter jag på fönsterputs och sånt där tills flyttstädningen. Känns dumt att behöva göra det två gånger. Med tanke på pollen och det där. :)
Meningslöst inlägg kanske, men jag har så mycket energi och tankar dessa dagar. :)
Vår i GBG
Vår i Kramfors
/Fiie
Eftersom jag provat på båda delarna. 16 år i norr och sedan 3 i söder för att sedan flytta hem till norr igen.
Definitionen på våren för oss alla är nog att snön smälter och man kan ha lite mindre kläder på sig.
Men. Lättare kläder för oss här uppe är inte shorts och t-shirt. Det är typ dunväst och att man kanske kan skippa långkalsingarna..
Nu är våren verkligen här för mig. Mars månad lider mot sin mitt och solen värmer till ca 5,6 grader.
Det är solbrillor, gympaskor och lättare byxor som gäller för promenaden.
Men. Jag minns när jag bodde i Kba, och jag i april satt på min ballis och solade i bikini! Det var närmare 20 grader varmt och sommar! Våren kom liksom i februari.
Och många gånger under mina 3 år där nere så tyckte jag att det var underbart. Men många gånger hemskt också. För trots att vår och sommar alla gånger slår vintern och hösten, så har vi ju 4 årstider att vara tacksamma över. Och ska det vara så ska det vara. Så tycker jag. Är det vinter så ska snön vara hemsk och det ska vara så kallt att man ibland knappt kan andas. Näshåret fryser till is och att gå ut i nyduschat hår är inte på tal om, för då får du raka av dig allt. Våren ska vara solig, härlig, blöt och du ska faktiskt hinna följa träden och blommornas blomning.
Sommaren ska vara sommar, dvs underbar. Och hösten ska vara hösten, dvs hemsk!
Men inget av detta kan vi ju styra. Det är så klimatet ser ut i Sverige. Växthuseffekten och allt sånt crap som jag fattar nada av!
Nåja, våren är här iaf och det innebär att vårstädning är på g.
Eftersom vi snart flyttar så skjuter jag på fönsterputs och sånt där tills flyttstädningen. Känns dumt att behöva göra det två gånger. Med tanke på pollen och det där. :)
Meningslöst inlägg kanske, men jag har så mycket energi och tankar dessa dagar. :)
Vår i GBG
Vår i Kramfors
/Fiie
jag är så bäst just nu!
Jag är inne i en lite fas idag. Den började för någon timme sedan.
Jag bestämde mig för att inte längre luffa runt och lukta sjukling blandat med gammal röv och äldreboende.
Så jag tog en dusch. Och rakade mina ben för typ första gånger på.. 3 veckor? Och har jag väl tagit det steget så tyckte jag att det var lika bra att fortsätta kämpa. Plockade ögonbrynen, målade tånaglarna och tjejjade på.
Haha.
Inte för att jag inte gillar att vara tjej och så, nej jag älskar att piffa på. Men de senaste månaderna har jag liksom inte känt mig som himla kvinnlig.. ^^
Nåja, var ju inte direkt detta jag vill framföra.
Såhär va. När jag ändå spenderade så mycket tid i badrummet så la jag märke, återigen hur oerhört äckligt skitig toaletten var. Och när man lever med en riktigt karl blir det en helt annan sak än att vara ensam. Man märker liksom inte hur smutsig och ohygienisk toaletten på samma sätt. Om ni förstår vad jag menar..
Så jag tog tag i den och skurade och torkade och nu skiner den som ny. Eller så ny en oerhört gammal toalett i en krambolägenhet kan se ut.. Hrmpf!
Men så fick jag en uppenbarelse. Att nu har vi vart "sambos" ett tag, och snart flyttar vi till en gemensam lägenhet, och vi har många gånger diskuterat det här med hushållssysslor och dylikt, jag och min man. Och han har bestämt sagt att han aldrig i livet skulle städa toaletten. Vilket jag inte kan förstå. Jag menar han bajsar ju lika mycket, om inte mer, som mig. Men. Jag har inget emot att göra den sysslan. Om jag får något i gengäld såklart.
Och vi har delat upp ansvaret här hemma hyfsat rättvist tycker jag. Förutom badrummet då.
Och nu till min uppenbarelse. När det blir ett tjafs om städning eller liknande så får jag, varenda gång höra hur hemskt dålig jag är på att plocka undan efter mig och att han är så trött på att plocka undan efter mig. Med detta menas att jag ibland när jag druckit något ur ett glas på kvällen kan glömma att ställa glaset i disken, och att jag är en oerhört slarver vad det gäller kläder. Jag slänger gärna kläder på golvet och lite överallt. Har alltid gjort. Men. Jag vet ju liksom om det och jag tycker inte alls att det är en sån bigdeal, egentligen. Och när jag tänker på detta lite noggrannare så har jag mer erfarenhet av just dessa situationer. För om det är något killar/män är bra på så är det att komma med värdelösa motargument, och detta är ett sånt. För att jämför vikten av en hygienisk toalett och att plocka undan ett glas eller lite kläder är inte direkt samma sak. Eller?
Och något mer som dessa underbara karlar tycker om att argumentera starkt emot är dofter. Min sambo blir galen på mig när jag tänder doftljus och sprutar luftfräschare. Och skulle han få bestämma skulle det istället hänga wounderbaums (stavning!) överallt, som det gjorde i hans lägenhet. Men hallå. Där luktar det bara starkt och det är fan migränvarning efter någon minut.
Min slutsats, om ni nu inte hängt med är ju egentligen att killar är bra på att se med det stora ögat. Dvs bara till ytan. Inte i hörnen, inte under ytan. Och detta ska jag nu med drastiska metoder råda bot på.
Men jösses. Har jag inte bloggat på länge eller?
Haha. Nu ger jag mig. Lär ju säkerligen komma in snart igen och göra en update.
Puss/Fiie
Jag bestämde mig för att inte längre luffa runt och lukta sjukling blandat med gammal röv och äldreboende.
Så jag tog en dusch. Och rakade mina ben för typ första gånger på.. 3 veckor? Och har jag väl tagit det steget så tyckte jag att det var lika bra att fortsätta kämpa. Plockade ögonbrynen, målade tånaglarna och tjejjade på.
Haha.
Inte för att jag inte gillar att vara tjej och så, nej jag älskar att piffa på. Men de senaste månaderna har jag liksom inte känt mig som himla kvinnlig.. ^^
Nåja, var ju inte direkt detta jag vill framföra.
Såhär va. När jag ändå spenderade så mycket tid i badrummet så la jag märke, återigen hur oerhört äckligt skitig toaletten var. Och när man lever med en riktigt karl blir det en helt annan sak än att vara ensam. Man märker liksom inte hur smutsig och ohygienisk toaletten på samma sätt. Om ni förstår vad jag menar..
Så jag tog tag i den och skurade och torkade och nu skiner den som ny. Eller så ny en oerhört gammal toalett i en krambolägenhet kan se ut.. Hrmpf!
Men så fick jag en uppenbarelse. Att nu har vi vart "sambos" ett tag, och snart flyttar vi till en gemensam lägenhet, och vi har många gånger diskuterat det här med hushållssysslor och dylikt, jag och min man. Och han har bestämt sagt att han aldrig i livet skulle städa toaletten. Vilket jag inte kan förstå. Jag menar han bajsar ju lika mycket, om inte mer, som mig. Men. Jag har inget emot att göra den sysslan. Om jag får något i gengäld såklart.
Och vi har delat upp ansvaret här hemma hyfsat rättvist tycker jag. Förutom badrummet då.
Och nu till min uppenbarelse. När det blir ett tjafs om städning eller liknande så får jag, varenda gång höra hur hemskt dålig jag är på att plocka undan efter mig och att han är så trött på att plocka undan efter mig. Med detta menas att jag ibland när jag druckit något ur ett glas på kvällen kan glömma att ställa glaset i disken, och att jag är en oerhört slarver vad det gäller kläder. Jag slänger gärna kläder på golvet och lite överallt. Har alltid gjort. Men. Jag vet ju liksom om det och jag tycker inte alls att det är en sån bigdeal, egentligen. Och när jag tänker på detta lite noggrannare så har jag mer erfarenhet av just dessa situationer. För om det är något killar/män är bra på så är det att komma med värdelösa motargument, och detta är ett sånt. För att jämför vikten av en hygienisk toalett och att plocka undan ett glas eller lite kläder är inte direkt samma sak. Eller?
Och något mer som dessa underbara karlar tycker om att argumentera starkt emot är dofter. Min sambo blir galen på mig när jag tänder doftljus och sprutar luftfräschare. Och skulle han få bestämma skulle det istället hänga wounderbaums (stavning!) överallt, som det gjorde i hans lägenhet. Men hallå. Där luktar det bara starkt och det är fan migränvarning efter någon minut.
Min slutsats, om ni nu inte hängt med är ju egentligen att killar är bra på att se med det stora ögat. Dvs bara till ytan. Inte i hörnen, inte under ytan. Och detta ska jag nu med drastiska metoder råda bot på.
Men jösses. Har jag inte bloggat på länge eller?
Haha. Nu ger jag mig. Lär ju säkerligen komma in snart igen och göra en update.
Puss/Fiie
Sådärja!
Efter 5 nätter och ett kvällspass förra veckan så sa min kropp "fuck you" och blev dyngförkyld.
På måndag morgon när jag skulle lägga mig så hade jag så jävla ont i halsen att jag inte kunde prata. När jag vaknade några timmar senare så hade jag snor i hela fejjset och ögon bara rann som ett vattenfall.
Nu har halsontet gått över lite, men näsan blir värre. Nyser var 3:e minut och måste snyta mig hela tiden!
Och snart kommer jag säkerligen hosta värre än en person som har kol.. Bläjs! Och jag har blåsor på tungan..
Men men. Bara bita ihop. Imorgon ska jag göra ett till nattpass. Men som tur är så är jag ledig i helgen och ska bara mysa och ta det lugnt med min älskling. Så jag ska inte klaga. Första gången jag blir sjuk i år, och förmodligen sista.
Brukar ju ha ett grymt immunförsvar. :)
Nu ska jag koka nudlar och se en film, sen ska jag nog spela lite xbox för att fördriva tiden.
På måndag morgon när jag skulle lägga mig så hade jag så jävla ont i halsen att jag inte kunde prata. När jag vaknade några timmar senare så hade jag snor i hela fejjset och ögon bara rann som ett vattenfall.
Nu har halsontet gått över lite, men näsan blir värre. Nyser var 3:e minut och måste snyta mig hela tiden!
Och snart kommer jag säkerligen hosta värre än en person som har kol.. Bläjs! Och jag har blåsor på tungan..
Men men. Bara bita ihop. Imorgon ska jag göra ett till nattpass. Men som tur är så är jag ledig i helgen och ska bara mysa och ta det lugnt med min älskling. Så jag ska inte klaga. Första gången jag blir sjuk i år, och förmodligen sista.
Brukar ju ha ett grymt immunförsvar. :)
Nu ska jag koka nudlar och se en film, sen ska jag nog spela lite xbox för att fördriva tiden.
Så oerhört sexigt att vara sjuk hörru!
Nattjobb
För första gången sedan jag började jobba inom vården förra våren, så har jag nu överskridit mina timmar på en vecka. Haha. 5 nattpass och ett kvällspass rikare kommer jag att vara på måndagmorgon. Och det betyder att med timmlön + OB så är min hyra säkrad även nästa månad. =) Lite roligt, och jävligt stolt att jag får jobba så mycket.
Såklart skulle jag mer än allt vilja vara ledig ikväll för att bara gotta mig i Mellon, men, som tur är så brukar det vara lugnt den tiden på kvällen så jag hinner nog se slutminutrarna :) Det vill säga den viktigaste delen!
På tal om nattjob, helvete så trött jag var idag!
Jag kom hem runt 7.15 och övervägde då om jag skulle slänga mig i säng eller om det var värt att käka frukost så jag kan sova bättre. Och det var det. Jag gjorde frulle och körde igår gårdagens avsnitt av BB. Somnade väl runt 8.30. Sen ringde mannen och väckte mig vid 11.30 för då var han på väg hem från jobbet. Jag somnade om. Han väckte mig när han kom hem. Jag var dööööd. Somnade om på en gång och vaknade med ett ryck runt 15 tiden.
Haha. Och jag som är världens mest lättväckta person och aldrig kan sova med folk som är vakna runtomkring mig eller med ljud på och så. Jag kunde tydligen sova som en björn när han var hemma. Märkte inte ens att han åkte igen. Sjuuukt är inte det då?
Jaja. Nu borde jag ta mig en redig dusch och sen börja med maten.
En del av mig kommer alltid att vilja tillbaka
även om jag är lycklig nu, så betyder inte det att jag inte saknar
livet jag levde då, och livet jag lever nu
är så olika
och jag önskar ibland att jag aldrig kommit åter
Såklart skulle jag mer än allt vilja vara ledig ikväll för att bara gotta mig i Mellon, men, som tur är så brukar det vara lugnt den tiden på kvällen så jag hinner nog se slutminutrarna :) Det vill säga den viktigaste delen!
På tal om nattjob, helvete så trött jag var idag!
Jag kom hem runt 7.15 och övervägde då om jag skulle slänga mig i säng eller om det var värt att käka frukost så jag kan sova bättre. Och det var det. Jag gjorde frulle och körde igår gårdagens avsnitt av BB. Somnade väl runt 8.30. Sen ringde mannen och väckte mig vid 11.30 för då var han på väg hem från jobbet. Jag somnade om. Han väckte mig när han kom hem. Jag var dööööd. Somnade om på en gång och vaknade med ett ryck runt 15 tiden.
Haha. Och jag som är världens mest lättväckta person och aldrig kan sova med folk som är vakna runtomkring mig eller med ljud på och så. Jag kunde tydligen sova som en björn när han var hemma. Märkte inte ens att han åkte igen. Sjuuukt är inte det då?
Jaja. Nu borde jag ta mig en redig dusch och sen börja med maten.
En del av mig kommer alltid att vilja tillbaka
även om jag är lycklig nu, så betyder inte det att jag inte saknar
livet jag levde då, och livet jag lever nu
är så olika
och jag önskar ibland att jag aldrig kommit åter
Då var det mars.
Herregud, var det inte precis julafton?
Meeeen, jag klagar inte. Våren är den bästa årstiden, tycker jag. Och sen kommer sommaren, så jag är bara glad.
Och mars betyder utgifter. I helgen fyllde lillasyster år, och om några veckor är det moster och sen fyller kusinen år i slutet.
Vi firade min lilla prinsessa med fika i Nordingrå, sen följde hon med mig hem för att sova här tillsammans med kusinen. Igår var vi och badade i sundsvall på himlabadet, 7 timmar! Herregud, har träningsvärk i hela kroppen idag. Haha! Måste säga att den där klätterväggen dom har där nere är helt awesome, min apa till syster älskade den. Fick bokstavligt talat slita henne därifrån vid stängning. Haha! Men det var väldigt värt att åka ändå dit ner för att se barnen så glada! :)
Idag är det nattjobb som gäller. Har försöka sova några timmar men inte lyckats, så lär väl vara mer död än levande imorgonbitti. Så om ni läser om någon som krockat eller liknande så är det bara jag som somnade vid ratten på väg hem, haha! :) Men det ska nog gå bra, ska tydligen jobba med min kusin igen, och vi hade det ju trevligt ihop sist vi jobbade natt så =)
Det negativa med nattjobb är att jag måste läma min älskling ensam hemma i sängen, och sen far han iväg imorgon när jag ska sova. :(
Men, vi får ta igen det sen när lönen kommer och vi är ledig =)
Ska ta mig en kopp kaffe nu och sedan rulla mot Gläntan.
Hörs, heeej!
/Fiie
Meeeen, jag klagar inte. Våren är den bästa årstiden, tycker jag. Och sen kommer sommaren, så jag är bara glad.
Och mars betyder utgifter. I helgen fyllde lillasyster år, och om några veckor är det moster och sen fyller kusinen år i slutet.
Vi firade min lilla prinsessa med fika i Nordingrå, sen följde hon med mig hem för att sova här tillsammans med kusinen. Igår var vi och badade i sundsvall på himlabadet, 7 timmar! Herregud, har träningsvärk i hela kroppen idag. Haha! Måste säga att den där klätterväggen dom har där nere är helt awesome, min apa till syster älskade den. Fick bokstavligt talat slita henne därifrån vid stängning. Haha! Men det var väldigt värt att åka ändå dit ner för att se barnen så glada! :)
Idag är det nattjobb som gäller. Har försöka sova några timmar men inte lyckats, så lär väl vara mer död än levande imorgonbitti. Så om ni läser om någon som krockat eller liknande så är det bara jag som somnade vid ratten på väg hem, haha! :) Men det ska nog gå bra, ska tydligen jobba med min kusin igen, och vi hade det ju trevligt ihop sist vi jobbade natt så =)
Det negativa med nattjobb är att jag måste läma min älskling ensam hemma i sängen, och sen far han iväg imorgon när jag ska sova. :(
Men, vi får ta igen det sen när lönen kommer och vi är ledig =)
Ska ta mig en kopp kaffe nu och sedan rulla mot Gläntan.
Hörs, heeej!
/Fiie
