only makes you stronger.

Eller?

De senaste dagarna har jag gått och irriterat mig på vissa saker. Människor och deras oerhört låga intelligensnivå.

Egoism är något av det värsta jag vet. Och det enda som är värre är människor som påstår att det aldrig tänker på sig själv, när det egentligen inte gör annat om dagarna.
Speciellt frustrerande är det när man upptäcker detta i sin omgivning, hos sina nära släktingar.
Det gör ont. När man vet att man står en person som när, genom blod och uppväxt, men att man ändå aldrig tycks kunna se likheterna rent psykiskt.

Jag vet att jag inte borde sitta här och älta och försöka förstå mig på denna cirkus som faktiskt pågår runt mig. Men.
Det är så oerhört. För det gör mig vissa gånger rent av förbannad.
Hur människor, ( eller faktiskt just denna person! ) använder sin hjärna?

Man tycker ju att familjen är det viktigaste. Men för en del så är det inte så.
Då är du själv, och kanske dina vänner, viktigare.

Jag kan bara tacka min älskade mamma för den oerhört smarta uppfostran jag fått.
Hur hon ständigt och jämt, dygnet runt, endast försökt få mig, och mina syskon, att inse vikten av sunt förnuft och värderingar. Och hon hade ju rätt. När hon i mina yngre dagar sa till mig, att det var inte fören jag stod helt och hållet på mina egna ben och var vuxen som jag skulle kunna tacka henne. Och nu har jag gjort det.

Men, sen finns det ju vissa människor som aldrig någonsin blir vuxen eller står på sina egna ben.
Stackars människor. Och stackars denna oerhört dumma människa som aldrig kommer förstå det heller.

Nåja. Jag ska försöka sluta irritera mig och slappna av. För det är

Tisdag. Vaknar upp med halsont mitt i natten. Somnar om, vaknar till och från hela morgonen.
Bestämmer mig kl halv tio för att gå upp och käka frukost. Jo men hejsan. Snorfrukost ja!
Jag har trotsat all sort influensa och förkylning, medan min omgivning en efter en trillat dit.
I vanliga fall brukar jag ha ett rejält immunförsvar. (Tack mamma!), och är sjuk oerhört sällan.
Därför är jag inte rädd för att bli extremt sjuk. Men nu verkar det se mörkt ut.

Får hoppas att det bara är tillfälligt, dock har jag ingen lust att gå runt och bära på en snuva och lite halsont till och från i en evighet, vilket brukar kunna drabba mig. Att förkylningen aldrig tycks vilja bryta ut, utan bara störa mig lite. Grrr!

Nåja, det är tisdag idag. Solen lyser som aldrig förr och jag borde ju verkligen ta mig ut på en promenad. Jag är ju ändå ledig liksom. Men latheten i mig tar över. Måste komma över detta. Jag är för bra för att vara en framtida deltagare i Biggest loser..

Måste fördriva tiden med något iaf känner jag. Eftersom Anders inte slutar fören runt halv sex, vilket betyder att jag inte kan börja med maten för vid 17. Och dit är det 5 timmar. Jaja. Det ordnar sig.


Fasiken så skönt det var att skriva om ingenting.
Måste nog börja blogga på riktigt igen.

Okej, nu ska jag berätta en roligt historia för er.
Jag var på väg hem ifrån stan, lyssnade på Spotify och tänkte på hur bra mitt liv är.
Jag gick förbi strandgatan, in på hällgumsgatan (där jag bor.) och.. när jag stannade så upptäckte jag att jag var  typ 1 km hemifrån vid flogsta. Herregud. Först blev jag förvånad, sen less. För nu när jag redan gått förbi min port kändes det rätt meningslöst att bara vända om. Så istället gick jag runt alltihopa vid flogsta och latberget och hem igen. En promenad på ca 30 minuter.. Haha. Inte för att det är något att skryta om. Men.
Till saker hör nu att jag inte rört på mig sen jag flyttade hem typ. Och det är 1,5 år sedan.

Jag har försökt hålla igång så som jag gjorde när jag bodde i göteborg.. Men det har gått rätt dåligt.
Och nu när jag faktiskt vart ute på promenad, i snöyran, och faktiskt tyckte det var skönt.. Känns det som att jag verkligen måste försöka komma igång. Damn!

Tänk att första månaden på det här året redan är över.
Men det har lätt vart den bästa månaden i mitt liv. :)
Jag har jobbat rätt mycket, sagt upp min lägenhet och skrivit på papper för en 3:a med världens bästa sambo.
Jag har bebismyst, haft väldigt djupa och givande samtal med nära vänner och... Nej det får bli min hemlighet! :)

Nu ska jag göra mig iordning för jobbet. Ett sista 8 timmars för den här månaden, inte helt fel avslut! :)

Okej, nu har jag försökt skriva ett blogg inlägg flera dagar i rad.
Men av någon anledning så raderas texten mitt i en mening.
Och fan ta mig, om jag råkar trycka på den där knappen, som jag inte ens vet vilken den är, igen.

Nåja. Jag har tänkt skriva så mycket olika saker, men eftersom det nu inte blivit av så är jag nu lite lost i tankarna.
Får helt enkelt blogga om något annat.

Hm.. Jag ska jobba natt ikväll. Och sen imorgon ska jag städa åt mamma på kontoret.
Sen ska jag jobba dag på lördag och kväll på söndag.
Jahaja. Trevlig helg. Tur min man också jobbar i helgen. Får så dåligt samvete annars när jag jobbar helger och han är hemma ensam. ^^

Jag sitter och kollar på avsnitt från BB-11. Skit roligt. Haha. Mycket av det som hände har man ju glömt bort, så det är roligt att uppdatera sig lite, speciellt nu när en ny säsong står för dörren =) Wiie.

Funderar på att ta och försöka vila en stund nu, för sen ska jag börja med maten om någon timme så den är klar när älsklingen kommer hem.

Så.. Det här blev ju inget i världen av det jag hade tänkt jag skulle bloggat om förut.
Men håll till goda, någon gång kommer det.

/ Fiie

Jag tror seriöst inte det finns någon människa som är lika trött och seg på morgonen som mig.
Speciellt när jag är ledig på förmiddagen som idag.
Hade det inte vart för att jag ska iväg om en timme så hade jag legat i sängen ännu.
Seriöst?
Jag har ont i hela kroppen, ögonen vill bara slockna och jag skulle verkligen kunna somna sittandes med datorn i knäet just nu. Så jäkla trött är jag.
Ändå har jag sovit bra inatt och fått mig iaf 7 timmars sömn.

Jag har druckit kaffe och ätit frukost, men inte fasiken blev jag nå piggare av det heller.
Undrar hur tusan jag ska överleva denna dag utan att stendö av trötthet..Haha!

Nej. Kanske jag måste börja ta mig ut på iskalla promenad på morgonen så jag får lite luft i lungorna.
Kan ju bero på det... Eller?

Om jag inte är färdig senast 10.20 när älskling kommer och hämtar mig så lär jag få en redig utskällning, så det är lika bra att sätta fart nu. Lycka till Fiie! ;)

Jag har kört fast i ett otroligt trist träsk.
Jag är inte på långa vägar så nöjd och glad som jag borde vara. Och det gör mig förbannad.
Jag vill sluta jobba. Dra täcket över huvudet och aldrig, aldrig någonsin mer behöva kliva ur sängen förens jag verkligen vill och känner för det.
Galet less på allt är jag.

På livets alla måsten.
På att inte vara äldre och klokare. Jag behöver mer erfarenhet!

Jag ser ingen ljus framtid just nu, det känns bara skit trist att tänka på sommaren. Och hur den kommer svischa förbi ännu en gång utan att jag fått njuta.

Jag är pank och har inte ens råd med hårfärg typ.
Jag är konstant trött och irriterad på allt och alla.

Vill bråka och skrika så fort jag vaknar. Förbannade idioter vill jag skrika!
Fast egentligen är det väl ingen idée?

Äsch då.
Om jag tar en lång och varm dusch kanske det blir bättre.
Fast då måste jag ju klä på mig sen, och jag avskyr att välja kläder för jag har typ Sveriges tristaste garderob.
Vill helst gå runt i mina slitna hotpants och en stor thisirt som är typ 10 år gammal.

Roligt för er som får för er att läsa min blogg, haha! Hej på dig!

Nje, koka kaffe och ta en snus.
Det är vad som gör mig gott för tillfället.

Sådärja, då har jag tvättat för sista gången 2011 :)
Haha. Tänka sig, att det snart är ett nytt år igen.
Och jag vet att jag försöker vara positiv till detta, varenda år.
Men i år, nu så känner jag inte att jag ens behöver försöka.
För med allt som hänt nu, så känner jag bara så mycket lycka och glädje.
2012 kommer verkligen bli ett år i kärlekens tecken :)

Jag ska försöka laga lite mat nu och sedan lägga mig och vila, måste försöka vända dygnet för en natts jobb imorgon. :)
Som tur är kommer inte älskling hem fören senare ikväll så jag kan sova en stund i lugn och ro! =)

Jag försöker verkligen känna lycka och glädje inför jul och nyår.
För alla som jag har runt omkring mig och för allt som jag få vara en del av.
Kanske anstränger jag mig för mycket, istället för att bara låta det finnas där.
Men jag känner mig så tom.
Helt jävla tom.

Jag har ingen glädje alls över någonting.
Bara en hemsk känsla över stress och att detta kommer bli en kass jävla jul.
Ingen gröt på morgonen, ingen kalle anka och inte heller någon julmat i stora lass.
Jävla skit jul. Jag hatar den just nu!

Äsch, det blir bättre ikväll.
Då jag får krypa upp i famnen på min älskade man. Vi ska spela bingolotto, äta pepparkakor och dricka glögg!
Så jag får väl vara glad för det, att jag har Anders! <3

Nu ska jag ner på stan och hämta de sista klapparna till mamma och mormor.
Sen blir det ett besök hos moster för att lämna lite klappar och umgås lite där!
Då blir jag på bättre humör, säkerligen. Jag älskar min moster!

Igår kväll fick jag, under lite tvång öppna en tidig julklapp av min man. Och gissa om jag blev lycklig när jag såg att han köpt mig en brödrost :) Haha! Jag har utav någon anledning inte köpt mig en egen, och jag har nämnt någon gång att jag vill ha en. Och sedär, nu fick jag en! Så här ska rostas mackor kan jag lova =)

Något dock inte lika roligt är att jag börjar bli ordentligt förkyld.
Sitter med halsont, rinnande nästa och en enorm huvudvärk. Kan det komma olämpligare?
Jag är bokad med jobb varenda dag, har fortfarande lite julbak kvar att göra. Jag som alltid skryter om att jag aldrig blir sjuk, och jag har vart duktigt att klä på mig varmt. Men men, jag får väl bara rida ut denna hemsk förkylning och bita ihop. Blir det värre måste jag nog tyvärr avboka jobb, vill inte ta död på någon på jobbet. Stackars tanterna och farbröderna är ju så känsliga. :/

Julafton kommer jag jobba till 15, sen ska jag ut till Nordingrå och fira några timmar.
Efter det ska jag hem igen och spendera sista timmarna med min älskling!
Juldagen kommer enligt tradition spenderas hos farfar.
Om jag nu får vara frisk, dvs.


Det var den uppdatering det, haha! :)

God jul på er!
/Fiie

Vad är du rädd för?
Jag vet att du läser, och du vet att jag menad dig.

Om du inte har stake nog att säga det till mig, IRL, så knip då.

Det är rätt patetiskt, att du efter alla dessa år, fortfarande läser min blogg, och har så förbannat lite att glädja dig åt själv, att du måste skriva sådan saker till mig för att få må bra?

Redan igår kväll kände jag att idag inte skulle bli en bra dag.
Och jag fungerar ju på ett underligt sätt, så om min kropp har bestämt sig, då är det så.
Mina känslor går verkligen inte kontrollera under några som helst omständigheter, jag har försökt!
Så när jag vaknade upp och märkte att jag inte skulle lyckas ta mig ur sängen på några timmar så gjorde jag det bästa av situationen. Tog en snus, lyfte upp Fabian i sängen och såg några avsnitt Glee. Sedan somnade jag om och vaknade inte fören runt 12.30.. Sjukt!

Men nu har jag lyckats tagit mig upp, ätit lite mat och tänt lägenheten full av ljus.
Känner ett litet lyckorus eftersom jag vet att min man kommer hem om bara någon timme!

Jag är ju inte typen som njuter av ensamheten eller i mitt eget sällskap, det är ju så förbannat tråkigt.
Jag är ju lite översocial och väldigt mysgalen av mig ^^ Men jag måste ju någon gång lära mig, eller hur?
Och nu när jag har min Fabian, så känns det genast så mycket lättare. För den känslan som infinner sig, när han kommer jamade och hoppar upp i mitt knä och vill gosa, den är obeskrivlig.
Det är ren och skär kärlek! :)

Så när jag får den där känslan av att inte må så bra eller när jag vet att det kommer bli en lång och smärtsam dag, då vet jag också samtidigt att det är bara att rida ut stormen, för innerst därinne, så är jag så lycklig och älskad!

Och vet ni vad mer? Det som fick att verkligen kliva ur sängen var när telefonen ringde, och min fantastiska Pernilla från Göteborg ringde. I 3 års tid så sågs vi i stort sett varenda vecka i det där rummet på KUM. Och än idag, trots att jag flyttat och vi inte längre ses, så tänker hon på mig. Snacka om att bry sig om sina "patienter". Åh, underbara och fina Pernilla! :)

Ha en underbar vecka, snart är det Jul! =)

/ Fiie

Jag är så tillfreds och trygg med mitt liv just nu.
Jag har allt jag någonsin kunnat önska mig och mer därtill.
Jag somnar och vaknar varenda dag med en trygg känsla och ett leende på mina läppar.
Men ändå. Är det som att någonting inom trycker på mitt samvete och ger mig ångest över dessa underbar känslor som kallas för glädje.
Jag känner mig tom, ensam och helt jävla värdelös.
Fast jag egentligen vet att jag är fylld av bra känslor, och har familj, pojkvän och ett värdigt liv.
Så crazy. Så fel.

Igår när jag fick en liten "deppdipp", så kröp min bäbis upp i famnen till mig, kurrade lugnande och gav mig ett litet leende. Sedan gjorde min man lite glögg och trulade in lite ischoklad i munnen på mig. Och sådär, så satt jag helt plötsligt och tokskrattade åt att jag är så knäpp. Haha. Stört.
Men alla har väl någon gång lite konstiga dagar?

Lägger upp en bild på min två livlinor :) <3

En väldigt efterlängtad och spännande dag.
Jag vaknade imorse när det var dag för tvättstugan.
Sen skulle det göras fint här hemma innan jag strax ska iväg och jobba några timmar.
För sedan. Då händer det.

Fabian, den gosiga, tjocka och älskad sedan första stund, katten, kommer.
Jag längtar så jag spricker.
Ikväll ska vi ägna oss åt att få Fabian att känna sig hemma, ge honom godis och låta honom ligga i knäet.

Jag är så lyckligt lottat som fått allt, nästan, som jag önskat mig.

Denna dag ska jag njuta av till maxgränsen.

Jag har aldrig varit den personen som är intresserad av att hålla på med blommor.
Jag kan absolut ingenting om blomsorter eller hur man sköter dom. Jag vet hur en maskros ser ut. Typ på den nivån är det. Men. Jag och rosor. Vi är som gjorda för varandra.
Jag får dom inte att stå längre än några dagar. Men det spelar för mig ingen roll. Det handlar om tiden efteråt.
Alla de år vi får dela med varandra. Rosorna på väggen, och jag som tittar på dom varenda dag.

Det började redan när jag var runt 10 år. Då var jag hemma hos en dåtida kompis, och hennes syrra hade torkade rosor på väggen. Då blev jag förälskad.
Och sedan har jag på något sätt aldrig gett upp kärleken för torkade rosor på väggarna.

Jag brukar till och med köpa till mig själv ibland bara för att få torka dom dagen efter. Haha! Onödigt kanske, men ack så vackert!
Helst så vill jag ju få blommor av någon annan, och det händer imellan åt.

Som imorse, helt oväntat fick jag en otroligt fin liten bukett med rosor av en helt underbar människa!
Åh, jag nästan grät. Nu ska dom få stå där i solljuset och om det inte är minusgrader inatt ska jag ställa ut dom! Jag längtar så efter att få välja ett fint ställe på väggen att hänga upp dom på, och få dela många år med dessa fina!
(Och kanske med personen som kom med dom också ^^)

Haha. Summa summarum, vill man få mig på fall, kom hit med ett gäng rosor och kanske lite choklad eller ett underbart doftljus ;)

Ser ni ljuset bredvid? Det luktar vanilj och chili! Åh, jag längtar så tills ikväll att få mysa med det tända ljuset och blommorna! Haha! :)

Vissa dagar är svårare än andra.
Ibland vaknar jag bara med en tung sten över bröstet som gör det svårt att andas.
Märker att jag gråtit och sovit oroligt under natten.
Det är som att när jag väl vaknar upp, vissa dagar, så vet jag att jag inte mår bra.
Och då försöker jag alltid tänka " nu gör jag en bra dag ". Men det är helt omöjligt.
Jag kan inte styra eller kontrollera dessa dagar.
Dom måste bara få finnas där och gå över av sig själv.

Jag får liksom ligga kvar där i sängen tills jag känner att min kropp tillåter mig att stiga upp.
Gråter alla tårar jag kan. Skriker kanske lite och tycker att detta är det värsta som finns.
För det blir alltid bättre efteråt.

Idag är en sådan dag då jag inte går utanför dörren.
Då jag ligger i soffan och inte bryr mig om att solen lyser utanför och att ångesten dödar mig.
Dessa dagar är svåra att genomlida.
Men jag har efter många år kommit fram till att det är det enda sättet.
För jag kan inte ljuga för mig själv.

När den rätte dyker opp, säger hjärtat till. O då får huvve säga va de vill!

Jag började spela WF för kanske 2 månader sedan, eller hur länge har det funnits? Jaja, iaf.
Det var när min moster köpte sin töntiga iphone som jag började spela mot henne, sen fortsatte jag och nu har jag blivit en sån där som har typ 10 olika spel igång samtidigt och typ ägnar varenda ledig stund åt att spela.
Men. Jag har problem.
Och det är att jag är på tok för lat för att orka ladda ner alla dessa "hjälpappar". Typ ordlistor eller sånt.
Och sen så förstår jag verkligen inte alls poängsystemet. Hur kan en person få 126 poäng för HEDEN, medan jag tex skriver KEXET och får typ 12 poäng eller nått, det är ju knas?
Ja, och sen är jag ju så oerhört dum i huvudet, och blind, så jag ser ju aldrig tillfällena eller luckorna.

Så jag blir galen.
För det är ett rätt så konstigt spel och blandningen av bokstäver är ju knäpp.
Men jag vill ändå inte sluta spela för jag tänker bli bra alltså!

Haha.
Roligt med ett inlägg om wööööördfjud hörru ^^ ;)

Jag önskar jag kunde få tillbaka den glädje jag hade en gång i tiden.
När jag verkligen kände att ingenting var omöjligt och jag såg alla mina drömmar och mål uppnås.
Jag önskar jag kunde få tillbaka den styrka jag en gång i tiden hade.
Men den är som bortblåst för tillfället.
Just nu består mina dagar av måsten, tvång, bråk och osäkerhet. Och om alla andras välmående utom mitt eget.
Det är snart den där månaden som jag fasar inför varje år. Som är den bästa, men ändå den absolut värsta på mitt år. Sen försvinner den och övergår i ett nytt år. Med en ny väntan på den där månaden.

Det är nog snart dags för mig att ge mig själv mitt liv tillbaka.
För såhär kan jag inte leva.

Du måste ut och bort.
Och jag måste tillbaka in.
Tyvärr.

Just nu befinner jag mig långt ute på en mörk väg. I en håla jag inte vet namnet på och utan sällskap.
Hur jag hamnade här vet jag inte.
Livet tog mig hit. Kanske av en anledning, jag vet inte.
Jag vet bara att jag vill härifrån.
Jag vill tillbaka på den normala och upplysta vägen där jag känner igen mig.
Där jag vet att jag mår bra.

Jag tänker gå tills mina ben viker sig.
Jag tänker skrika på hjälp tills jag inte har någon röst.
Jag tänker slå mig fram tills jag inte längre har styrka.
Jag tänker kämpa för att komma tillbaka.


Mitt hjärta är ditt
bevara det med kärlek
eller ge mig det åter helt

Jag älskar dig!

/ Fiie