Välbehövlig sömn
Jag och min sömn.
Vi har bråkat mycket genom åren.
En del perioder värre än andra.
En del perioder värre än andra.
Sömnen har i många fall övergivit mig. Bara försvunnit och inte kommit tillbaka på ett bra tag.
Då blir vi oftast lite mer överens igen, dock bara för några nätter. Sen är vi där igen.
Den senaste tiden har varit bedrövlig. Jag har kämpat så innerligt för att behålla sömnen hos mig.
Men det har inte gått så bra.
Så för ett par dagar sedan bestämde jag mig för att ta hjälp utifrån, jag klarade helt enkelt inte av en strid till.
Jag svalde därmed min stolthet, och i form av en rund, liten vit tablett somnade jag för första gången på länge, utan ett enda litet tjaffs med sömnen.
Jag vaknade dagen efter, i rätt tidig morgontimme. Och min första tanke var - Hur gick detta till?
För "normalt" brukar mina morgnar bestå av dunkande huvudvärk, illamående och bedrövligt trötta ögon.
Jag brukar minnas hela natten, och hur jag kämpat på med att få sova iaf någon minut.
I lördags minns jag bara att jag var pigg på morgonen. Och att jag inte hade huvudvärk.
Så jag vet inte riktigt.
Men kanske är det så, att jag får lova att släppa lite på mina åsiket och det här med sömntabletter.
Jag är väldigt, väldigt, anti mot all form av medicin egentligen. Men. Om jag ges möjligheten att få vakna upp åtminstone en morgon och känna att jag faktiskt har energi över till att kliva ur sängen, så tror jag att jag tar den.
Jag har iaf fått sova ordentligt känns det som, och även om det är att lura kroppen, eller hur det går till, så bryr jag mig just nu inte. För jag har för första gången vunnit en kamp mot sömnen.
Och det är så förbannat skönt.
Och jag har i övrigt haft en väldigt fin helg.
Med förlovning och allt.
Så nu ska jag nog orka lida mig genom en hel veckas arbete!
Kram på er!
Samvetets demoner
Jag har sagt det många gånger förut.
Det här med samvetet
Jag har många demoner i mitt liv
Många spöken som pockar på mitt samvete
Att jag som idag är hemma från jobbet pga sjukdom är illa för mitt samvete
Många gånger är det bättre att genomlida en arbetsdag trots migrän och illamående, eller annat tillstånd
Men jag vaknade idag och kom knappt ihåg mitt eget namn
Och då är det inte bra att sätta sig i en bil resten av kvällen för att hjälpa äldre.
Jag har försökt sova bort huvudvärken,
försökt äta, dricka vätska, ta värktabletter.
Inget botar detta.
Många gånger tror jag att min huvudvärk är mitt samvete som vill trycka på lite extra
få min uppmärksamhet på allt som jag mår dåligt över.
För trots en psykiskt okej dag, trycker smärtan i huvudet på. Jag har lärt mig leva med ddet mestadels.
Men vissa dagar kan jag inte kämpa emot.
Då drar jag för gardinerna igen och gråter.
Nu försöker jag samla ihop spillrorna från denna avskyvärda dag med ett varmt bad
Och kämpa emot lite mer dåligt samvete.
Imorgon blir en bättre dag
och imorgon är vi en dag närmare vårt nya liv
Kram 💕
Känslan av stundande lycka
Det är inte ofta. Det skall jag erkänna.
Att jag får känna den där genomsyrande lyckan och förnöjsamheten.
Stunderna är få, men desto mer betydelsefulla.
Jag har aldrig förstått varför det är så.
Varför kan inte jag få vara glad, helt utan större anledning?
Varör måste varje liten vardagsdipp, få mig att vilja springa åt andra hållet?
Varför skall jag göra allt så fruktansvärt komplicerat?
Varför skall jag behöva tvinga fram ett leende, när jag helst av allt vill gråta?
Jag hoppas hitta de svaren en dag.
Och lösa det problemet.
Just nu jobbar jag på att bibehålla den lycka och de hopp om framtiden som kommit över mig.
Och le.
Le utan att det faktiskt är påtvingat.
Och ta till vara på allt positivt som jag känner.
För som sagt
Rätt som det är, så är jag där nere igen
I det där avskyvärda hålet av mörker och tårar.
Tack till er som läser, och skickar dessa fina och peppande kommentarer.
Det är en ljusglimt svår att förklara.
Och även om mycket av det jag skriver är mina egna tankar och känslor, sanningen dvs.
Så är en hel del bara ord som passar in i mina texter.
Kom ihåg det mina fina medmänniskor!
Kram på er, och njut av en fantastiskt fin vinterhelg!
Ett dilemma med guldkant
Jag är mitt uppe i en del dilemman.
Att göra val och bestämma mig för ett alternativ är inte den starkaste egenskapen jag besitter.
Oavsett situation egentligen.
Nu står jag, och min käraste såklart, inför ett relativt aavgörande beslut.
Att flytta nu, eller vänta.
Jag lutar åt det senare, M vill packa på en gång.
Vi har ett hus, som är långt ifrån topnoch, men relativt beboligt med viss nödvändig renovering.
Är det värt det?
Ska vi ta detta erbjudande om ett hus med egen strandtomt, eller ska vi vänta, leta vidare och låta detta passera?
Jag kan helt enkelt inte komma överens med hjärna och hjärta här.
Huset kan vara precis det jag behöver.
Samtidigt som jag inte vill annat än flytta
Så tänker jag på allt jag kommer förlora när jag lämnar Kramfors.
Är det värt att riva upp allt, igen?
En drös med meningar
Ska jag eller ska jag inte?
Hur blir det om jag gör si eller så?
Vem kommer förstå, vem kommer dömma?
Att tänka på mig själv. Hur gör jag det på bästa sätt?
Imorgon är dagen som jag våndats, men ändå längtat efter.
Imorgon skall jag återigen riva upp allt, få en helt okänd människa att inse hur destruktivt jag lever.
Många gånger har jag funderat på att ringa återbud. Ställa in tiden och bara gå vidare.
Som så många gånger förut.
Men. Det har hittils inte blivit bättre, snarare tvärtom, av att fly.
Jag funderade på det där med att bara ända ryggen till. Hur många gånger jag egentligen använt mig av en dålig ursäkt och flytt min väg. Det är en del.
Men jag har även oändligt många gånger stannat och kämpat.
Fast.. Inte med rätt saker.
Såhär i efterhand förstår jag ju det. Som med mycket annat, blir jag med tiden mer förståndig.
Att stanna kvar i ett dåligt förhållande och lida mig igenom varje dag, mer än jag redan gör, kanske inte är den bättre anledningen.
Att istället fly undan mig själv med hjälp av diverse sexuella tjänster.
Att jobba så mycket att jag glömmer bort vem jag egentligen är utanför jobbet.
Att inte umgås med en enda människa förutom kollegor, på jobbet.
Eller som alla de otaliga gånger jag gått ut på korgen för att söka någon form a bekräftelse på min existens, istället för att må gott i mitt eget sällskap, hemma.
Det har mer varit min melodi.
Jag har svårt att sätta finget på varför jag valt alla dessa utvägar.
Av vilken anledning väljar en person att medvetet skada sig själv?
Det behövs inte mycket tid innan jag börjar grubbla på en massa saker.
Tydligen kan jag inte hålla mina tankar och känslor i styr mer än några meningar.
Tanken med detta inlägg var en helt annan. Tanken var att skriva om hur jag landar efter en helg med jobb.
Men, återigen. Jag väljer inte rättvist för mig själv många gånger.
Dock kanske detta är just mitt sätt att landa?
Att få stänga mig inne och skriva allt vad mina fingrar vill. Utan att fundera över hur någon anna känner inför det.
För detta är ju mina ord.
Ingen annans.
...
Dummajävlahelvetesidiot.
Jag hatar dig.
Jaghatardigsåjävlamycket.
Jag skiter i allt.
Jagskamördadigdittjävlasvin.
Jag hatar dig.
Jaghatardigsåjävlamycket.
Jag skiter i allt.
Jagskamördadigdittjävlasvin.
3 år.
Det har gått 3 år. Men det känns fortfarande som om allt hände igår.
Alla känslorna trycker på mitt bröst och jag kan inte andas.
Och såhär kommer det vara resten av mitt liv.
Jag har gjort allt för att gå vidare. Men jag kan inget göra åt att glömma.
Dessa minnen kommer alltid leva inom mig. Smärtan försvinner aldrig.
Men jag kommer ändå, alltid vara starkare än dig, dig och dig.
/Fiie
Alla känslorna trycker på mitt bröst och jag kan inte andas.
Och såhär kommer det vara resten av mitt liv.
Jag har gjort allt för att gå vidare. Men jag kan inget göra åt att glömma.
Dessa minnen kommer alltid leva inom mig. Smärtan försvinner aldrig.
Men jag kommer ändå, alltid vara starkare än dig, dig och dig.
/Fiie
Det blir bättre.
Det har kommit stunder, då jag tvivlat så mycket att jag kastat ut hoppet.
Det har funnits mörka tider, då jag bara gråtit och tänkt att allt är meningslöst.
Men. Tänk om det verkligen är så. Att det blir bättre då?
Jag stängde dörren för dig häromdagen. Och när jag gjorde det, raderade dig och allt det där som gjorde mig ont. Då log jag medan tårarna rann. För det kändes ändå okej.
Jag har gjort det så många gånger förr. Levt i lögn. Tänkt att jag inte är värd bättre än smärta. Att vara oönskad och inte älskad.
Men nu känner jag, någonstans inom mig att det inte är sant. Lögnen var egentligen inte du. Utan mig själv.
Jag ljög när jag intalade mig själv att jag förtjänade varenda slag och hot. Alla det smutsiga orden du kastade till mig.
Jag ljög när jag övertalade mig själv att jag älskade dig för att du är så underbar.
Jag erkänner det.
Och jag stänger nu inte bara dörren för dig. Jag stänger dörren för lögn och smärta.
Jag öppnar istället några fönster, för att hitta den vägen som ger mig rättvisa och ärlighet.
Jag älskar dig inte längre.
Och jag tycker på riktigt att du är en nolla utan en ljus framtid.
Och jag vet att det kommer ta mig tid att komma dit där sanningen är.
Men jag börjar med att leva idag utan lögn.
Sedan tar jag det därifrån.
Det kommer en morgondag.
Och den ska jag ta hand om.
För.
Det blir bättre.
/Fiie
Det har funnits mörka tider, då jag bara gråtit och tänkt att allt är meningslöst.
Men. Tänk om det verkligen är så. Att det blir bättre då?
Jag stängde dörren för dig häromdagen. Och när jag gjorde det, raderade dig och allt det där som gjorde mig ont. Då log jag medan tårarna rann. För det kändes ändå okej.
Jag har gjort det så många gånger förr. Levt i lögn. Tänkt att jag inte är värd bättre än smärta. Att vara oönskad och inte älskad.
Men nu känner jag, någonstans inom mig att det inte är sant. Lögnen var egentligen inte du. Utan mig själv.
Jag ljög när jag intalade mig själv att jag förtjänade varenda slag och hot. Alla det smutsiga orden du kastade till mig.
Jag ljög när jag övertalade mig själv att jag älskade dig för att du är så underbar.
Jag erkänner det.
Och jag stänger nu inte bara dörren för dig. Jag stänger dörren för lögn och smärta.
Jag öppnar istället några fönster, för att hitta den vägen som ger mig rättvisa och ärlighet.
Jag älskar dig inte längre.
Och jag tycker på riktigt att du är en nolla utan en ljus framtid.
Och jag vet att det kommer ta mig tid att komma dit där sanningen är.
Men jag börjar med att leva idag utan lögn.
Sedan tar jag det därifrån.
Det kommer en morgondag.
Och den ska jag ta hand om.
För.
Det blir bättre.
/Fiie
<3
Jag älskar dig.
Nu och för alltid!
jag älskar dig
Du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge
För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår
När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag
För du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
All min längtan vill jag ge
Ja, all min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge
För du är där när ingen ser mig
Du är där när stormen yr
Du är där när natten skrämmer
Och du är där när dagen gryr
Jag vill alltid ha dig nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår
När som klockorna har stannat
Och tiden tycks stå still
Och man inte vågar säga
Det man längst i hjärtat vill
Då ska vi ta varandras händer
Då ska vi minnas denna dag
Och förstå vad som än händer
Är det alltid du och jag
För du är allt jag nånsin önskat
Du är allt jag nånsin drömt
Du är den som får mig minnas
Alla drömmar jag har glömt
Och du är den som får mig hoppas
Du är den som får mig le
All min kärlek får du bära
All min längtan vill jag ge
Ja, all min kärlek får du bära
Hela livet vill jag ge
Jag älskar dig
...
jag älskar dig
visste du det va?
i min egen värld
Detta är ännu ett kapitel. En ny dag.
Det är så förivrande, men samtidigt så befriande.
Jag vet att jag har makten här.
Jag vet att jag har möjligheterna.
Att för min egen värld.
Till den bästa världen.
Men den där känslan sätter än en gång stopp. Fäller krokben på min väg.
Och jag blir maktlös. Igen.
Känslan av att inte våga.
Det är så förivrande, men samtidigt så befriande.
Jag vet att jag har makten här.
Jag vet att jag har möjligheterna.
Att för min egen värld.
Till den bästa världen.
Men den där känslan sätter än en gång stopp. Fäller krokben på min väg.
Och jag blir maktlös. Igen.
Känslan av att inte våga.
....
jag är boven i mitt eget drama.
Jag hade en enda regel. En enkel regel att följa.
Men jag bröt den i samma stund som jag satte upp den.
Denna idioti jag har. Att jag aldrig lyssna på hjärnan.
Mitt hjärta styr mig.
Kärleken för kärleken. Övervinner alltid mina regler.
Förbannat!
När jag såg dig första gången, såg djupt in i de där mörka och förtrollande helvetes ögonen, då var det kört för mig.
Jag visste från den stunden att jag skulle behöva krafter från högre makter för att motstå frestelsen.
Men jag vek mig så enkelt. Med en enda blick fick du mig att ge efter för allt jag än en gång försökt bygga upp.
Något försvar fanns inte, det var bara du som hade kontrollen då.
Och flera gånger om.
Nu står jag här igen, mer förvirrad än någonsin och så arg att jag spricker.
Men vem kan jag skylla på?
Endast mig själv.
Så nu försöker jag på nytt.
En enda regel.
Men jag bröt den i samma stund som jag satte upp den.
Denna idioti jag har. Att jag aldrig lyssna på hjärnan.
Mitt hjärta styr mig.
Kärleken för kärleken. Övervinner alltid mina regler.
Förbannat!
När jag såg dig första gången, såg djupt in i de där mörka och förtrollande helvetes ögonen, då var det kört för mig.
Jag visste från den stunden att jag skulle behöva krafter från högre makter för att motstå frestelsen.
Men jag vek mig så enkelt. Med en enda blick fick du mig att ge efter för allt jag än en gång försökt bygga upp.
Något försvar fanns inte, det var bara du som hade kontrollen då.
Och flera gånger om.
Nu står jag här igen, mer förvirrad än någonsin och så arg att jag spricker.
Men vem kan jag skylla på?
Endast mig själv.
Så nu försöker jag på nytt.
En enda regel.
bad romance?
Jag vet hur det känns.
Ilskan som brinner.
Du är förbannad på den där andra tjejen som fick sig en liten del av din kaka.
Du ser henne som den hemska, som den dåliga. Du ser henne med besvikelse och hånskrattar åt allt du vill göra med henne. Jag vet hur det känns. Jag har vart där jag också.
Hon tänker så om dig med.
För i slutändan så är det ju du som fick honom. Inte hon.
Men tänk dig för. Vad ödslar du din tid och energi på egentligen?
På att hon försökte bevisa något för dig, eller för att killen du är tillsammans med faktiskt kan ge efter?
Den där tjejen vill inte ens ha din man, hon vill inte såra dig heller.
Hon vet ju hur det är att leva med karln. Hon gjorde det i 3 år.
Du har gjort det i 2.
Han älskar dig. Det gör han verkligen.
Och det var den enda hon vill veta.
Hon står för sina ord. Hon älskar honom.
För alltid. Men att hon vill ha honom tillbaka.
Det finns i hennes tankar.
Hon tycker du är en bra tjej.
Så släppa alla din aggressioner.
Det var aldrig något illa menat.
Bara en sak fanns i hennes tanke.
Bevis. Och stolthet.
Hon fick dom båda.
Och så även du.
Ilskan som brinner.
Du är förbannad på den där andra tjejen som fick sig en liten del av din kaka.
Du ser henne som den hemska, som den dåliga. Du ser henne med besvikelse och hånskrattar åt allt du vill göra med henne. Jag vet hur det känns. Jag har vart där jag också.
Hon tänker så om dig med.
För i slutändan så är det ju du som fick honom. Inte hon.
Men tänk dig för. Vad ödslar du din tid och energi på egentligen?
På att hon försökte bevisa något för dig, eller för att killen du är tillsammans med faktiskt kan ge efter?
Den där tjejen vill inte ens ha din man, hon vill inte såra dig heller.
Hon vet ju hur det är att leva med karln. Hon gjorde det i 3 år.
Du har gjort det i 2.
Han älskar dig. Det gör han verkligen.
Och det var den enda hon vill veta.
Hon står för sina ord. Hon älskar honom.
För alltid. Men att hon vill ha honom tillbaka.
Det finns i hennes tankar.
Hon tycker du är en bra tjej.
Så släppa alla din aggressioner.
Det var aldrig något illa menat.
Bara en sak fanns i hennes tanke.
Bevis. Och stolthet.
Hon fick dom båda.
Och så även du.
Sanningen
är inte alltid den vackraste
men den är alltid
den bästa
även om den göra ont
är inte alltid den vackraste
men den är alltid
den bästa
även om den göra ont
730 dagar senare.
Det har nu fått 2 år.
2 långa, händelserika och känslofyllda år.
Varje dag har varit en ny dag, en ny kamp. En ny överlevnad.
Jag har klarat det. Trots att jag mer än ofta har känt mig livslös. Men jag har gjort det.
Och nu står jag här idag, men nya problem att ta mig igenom Men fortfarande med samma smärta som jag kände just då.
Det är märkligt detta. För det känns som att jag inte vill tänka på att det gått 2 år, men samtidigt känns det som att jag måste göra det. Av någon anledning. Konstigt.
Hur som, jag känner mig nu bara allmänt trött och vill bara sova. Och jag tror inte det gör mig till en sämre, eller bättre människa och sitta här och älta, tänka och känna allt det där som jag kände just då, för två år sedan.
Eller hur?
Jag tror det är lika bra att jag ska radera allt just nu, tänker på att jag lever, att jag har nya problem och nya saker att göra och tänka på. Det gör mig nog gott.
Eller nått. Fan jag är bara jävligt förvirrad över detta.
Jag känner något som jag inte trodde jag skulle göra. Lättnad, samtidigt som smärtan mördar mig på ett sätt.
Mina tankar och känslor såhär 2 år efter den där natten, är nog bara mest.. jag vet inte.
Förvirrade. Blandade.
Jag önskar bara att jag orkar fortsätta kämpa framåt.
2 långa, händelserika och känslofyllda år.
Varje dag har varit en ny dag, en ny kamp. En ny överlevnad.
Jag har klarat det. Trots att jag mer än ofta har känt mig livslös. Men jag har gjort det.
Och nu står jag här idag, men nya problem att ta mig igenom Men fortfarande med samma smärta som jag kände just då.
Det är märkligt detta. För det känns som att jag inte vill tänka på att det gått 2 år, men samtidigt känns det som att jag måste göra det. Av någon anledning. Konstigt.
Hur som, jag känner mig nu bara allmänt trött och vill bara sova. Och jag tror inte det gör mig till en sämre, eller bättre människa och sitta här och älta, tänka och känna allt det där som jag kände just då, för två år sedan.
Eller hur?
Jag tror det är lika bra att jag ska radera allt just nu, tänker på att jag lever, att jag har nya problem och nya saker att göra och tänka på. Det gör mig nog gott.
Eller nått. Fan jag är bara jävligt förvirrad över detta.
Jag känner något som jag inte trodde jag skulle göra. Lättnad, samtidigt som smärtan mördar mig på ett sätt.
Mina tankar och känslor såhär 2 år efter den där natten, är nog bara mest.. jag vet inte.
Förvirrade. Blandade.
Jag önskar bara att jag orkar fortsätta kämpa framåt.
välkomnar ljuset
Har du nån gång känt att ingenting känns rätt? Allt är bara skit, varenda jävel kollar snett. Har du bett om hjälp men ingen vill hjälpa? Hatar du livet är du trött på att vänta?
Jag kan inte tänka klart, mina tankar dödar mig. Fan, jag skriker efter hjälp, men ingen vill höra mig. För alla bara skrattar och pekar och snackar, folk trampar ner mig som en fucking dörrmatta. Jag ber till min gud om ett eget himmelrike för snart har jag livet på botten i Pinneviken. För alla mina spöken, de besöker min själ och förstör mina dagar. Fan jag önskar att du var här! Jag är fast här på jorden, besegrad av högre makter. Vill lämna denna världen, flyga högt över landet. Men mina vingar brast, mitt sinne blev fuckat. Ingen vill förstå, det finns ingen som fattar, hur det känns att leva ensam med känslan, alla hatar mig jag har aldrig blivit älskad. Vinden kan vända men pass på att vänta! Idag ska det hända jag är trött på att kämpa.
För alla trycker ner mig, jag ställer mig frågan. Finns ingenting kvar, ni har släckt denna lågan Jag fäller mina tårar och detta är slutet. Sluter mina ögon och välkomnar ljuset.
Ställer en fråga, vad har ni emot mig? Jag svär jag talar sanning men ni vägrar att tro mig. Ser ni hur jag gråter, ser ni hur jag lider? Tårfyllda ögon och ett hjärta som svider. Tillbaks till ruta ett, allt känns som förr, nu står jag här och bankar på livets stora dörr. Jag sitter och drömmer, drömmer om hoppet. Jag drömmer att jag hoppar och det känns i hela kroppen… En kamp mellan mig, mig och mig och livet. Direkt när jag mår dåligt får jag nya mediciner. Jag älskar dig, jag hatar dig, jag saknar dig, jag glömmer dig. Jag älskar att hata dig och jag saknar att glömma dig. Jag fattar inte varför, jag fattar inte nu. Jag hade ju en livsglöd men den har brunnit ut. Vill du prata med Kalle får du prata med hans kista. Känner du vindpustar är det Kalle som viskar.
För jag ser inget hopp nu, det försvann för längesen. Ey! Smärtan är min fader och döden min bästa vän. Jag har kämpat, förlorat, klättrat och fallit, från toppen till botten, jag är man utan framtid. Föraktar dig för att du har skapat mig… Och min spegelbild är krossad och min skugga hatar mig. Och hur ska jag klara mig? Ska skiten gå vidare? Jag är trött på metaforer som ”livet går vidare..”! Har du nån gång känt att ingenting känns rätt? Allt är bara skit, varenda jävel kollar snett. Har du bett om hjälp, men ingen vill hjälpa. Hatar du livet är du trött på att vänta.
Jag saknar dig min älskade vän.
Mina tankar fylls av all din positiva energi och din glädje över vardagen.
Du kämpade in i det sista, och för alltid kommer jag att älska och sakna dig!
<3
up and then back down
Har ni befunnit er i en svacka någon gång?
Där allt ni gjort bara känns sådär förjävla meningslöst?
Att varje dag somna och vakna upp med känslan av att det inte är värt att kliva upp eller somna.
Tror det är få faktiskt som på riktigt varit nere i ett stort svart tomhets hål.. Och ni som vart det, ni förstår precis vad jag menar nu.
För tillfället så drömmar jag mig bort ordentligt. Nästan sådär så att jag inte känner marken under mina fötter utan svävar på moln av lycka. Jag har valt plats och människor att drömma om. Och ska snart till att sluta mina ögon och bara le.
Men ögonen hålls uppe och tårarna kyler min kind. Jag har fastnat i depressionen. Igen.
För bara någon dag sedan satt jag på en bänk ute i kylan med en polare och snackade. Djupa samtala.
Och jag försöker minnas vad han sa till mig. Men det är som bortblåst ur mitt minne.. Typiskt, eller hur.
Men min poäng är.
Hur kan en människa le ena dagen, och vilja försvinna från jordens yta och sväva bland moln nästa?
Det är för mig en gåta.
Men jag ska hitta ett svar på den. Om inte någon annan redan gjort det?
Där allt ni gjort bara känns sådär förjävla meningslöst?
Att varje dag somna och vakna upp med känslan av att det inte är värt att kliva upp eller somna.
Tror det är få faktiskt som på riktigt varit nere i ett stort svart tomhets hål.. Och ni som vart det, ni förstår precis vad jag menar nu.
För tillfället så drömmar jag mig bort ordentligt. Nästan sådär så att jag inte känner marken under mina fötter utan svävar på moln av lycka. Jag har valt plats och människor att drömma om. Och ska snart till att sluta mina ögon och bara le.
Men ögonen hålls uppe och tårarna kyler min kind. Jag har fastnat i depressionen. Igen.
För bara någon dag sedan satt jag på en bänk ute i kylan med en polare och snackade. Djupa samtala.
Och jag försöker minnas vad han sa till mig. Men det är som bortblåst ur mitt minne.. Typiskt, eller hur.
Men min poäng är.
Hur kan en människa le ena dagen, och vilja försvinna från jordens yta och sväva bland moln nästa?
Det är för mig en gåta.
Men jag ska hitta ett svar på den. Om inte någon annan redan gjort det?
bollen är i dina händer
Syftet är inte att vara en hemsk människa.
Syftet är inte att trotsa eller dryga mig.
Syftet är inte att visa otacksamhet eller respektlöshet.
Nej!
Syftet är bara att vara den jag är. Och ta min beskärda del av kakan.
Men ingenting är gott nog i dina ögon. Eller hur?
Denna gången gick det för långt. Det gjorde det verkligen.
Jag vet att jag gick över gränsen. Men mina handlingar utan tanke har alltid fört mig till bättre platser och gett mig styrka. Så även denna gången. För jag bevisade för mig själv att ingen människa ska få hota mig.
Jag tycker inte om att ge tillbaka med samma skit. Jag vägrar sjunka till din och Er nivå. Men i det tillfället gjorde jag det. Jag slog numret och jag gjorde en anmälan. Jag drog tillbaka den lika snabbt och bad polisen om ursäkt.
Vad som hände sedan det styr inte jag över. Jag ville be om ursäkt och säga att det var dumt gjort.
För det tycker jag att det var. Det var en jävligt patetisk händelse som inte hade behövt hända om du hade haft kontroll på ditt jävla humör. Ditt förbannade jävla temperament. Som jag avskyr.
Jag slog till dig, en lätt örfil för att jag inte tänkte acceptera de du gjorde. Jag kallar det djurplågeri. Det gör jag. Och jag kallar det människomisshandel. Fysisk och psykisk.
Jag har alltid varit en stark individ och jag gjorde ett val att gå min egen väg och lära av mina egna misstag.
Och så även denna gången.
Därför tänker jag stanna och ta den här striden. Jag gör det inte för att jävlas, utan jag gör det för att inte sänka mig till den nivå du önskar.
Du har ingen makt längre, och heller inget ansvar. Men jag tänkte stå kvar ändå.
För vad du än säger om mig och hur mycket du än avskyr mig.
Så är du den du är
Jag måste inte
men jag gör det
Jag älskar dig.
Syftet är inte att trotsa eller dryga mig.
Syftet är inte att visa otacksamhet eller respektlöshet.
Nej!
Syftet är bara att vara den jag är. Och ta min beskärda del av kakan.
Men ingenting är gott nog i dina ögon. Eller hur?
Denna gången gick det för långt. Det gjorde det verkligen.
Jag vet att jag gick över gränsen. Men mina handlingar utan tanke har alltid fört mig till bättre platser och gett mig styrka. Så även denna gången. För jag bevisade för mig själv att ingen människa ska få hota mig.
Jag tycker inte om att ge tillbaka med samma skit. Jag vägrar sjunka till din och Er nivå. Men i det tillfället gjorde jag det. Jag slog numret och jag gjorde en anmälan. Jag drog tillbaka den lika snabbt och bad polisen om ursäkt.
Vad som hände sedan det styr inte jag över. Jag ville be om ursäkt och säga att det var dumt gjort.
För det tycker jag att det var. Det var en jävligt patetisk händelse som inte hade behövt hända om du hade haft kontroll på ditt jävla humör. Ditt förbannade jävla temperament. Som jag avskyr.
Jag slog till dig, en lätt örfil för att jag inte tänkte acceptera de du gjorde. Jag kallar det djurplågeri. Det gör jag. Och jag kallar det människomisshandel. Fysisk och psykisk.
Jag har alltid varit en stark individ och jag gjorde ett val att gå min egen väg och lära av mina egna misstag.
Och så även denna gången.
Därför tänker jag stanna och ta den här striden. Jag gör det inte för att jävlas, utan jag gör det för att inte sänka mig till den nivå du önskar.
Du har ingen makt längre, och heller inget ansvar. Men jag tänkte stå kvar ändå.
För vad du än säger om mig och hur mycket du än avskyr mig.
Så är du den du är
Jag måste inte
men jag gör det
Jag älskar dig.
Det kryper i mina fingrar igen
Jag förstod väl det.
I samma sekund som jag bestämde mig för att ge upp bloggandet på denna blogg så började mina fingrar klia och allt bara kom till mig.
Jag är så lyckligt lottat att ha fått talets gåva. Verkligen. Jag älskar att jag är en person som kan uttrycka mig i både tal och text. För det är inte många som kan det. Inte på den nivå jag kan.
Jag är också så lycklig som känner att jag på riktigt är född till en anledning. Och att jag just i detta nu, bestämmer mig för att gå den vägen till mötes. Den vägen som kommer vara tuffare än allt annat, men även det bästa jag gör för mig själv.
Jag sitter här och läser igenom alla gamla inlägg och bara blickar tillbaka.
Det finns så mycket känslor och tankar i denna blogg. Och jag vet att jag aldrig kommer kunna radera allt.
Det finns för mycket minnen i dessa texter och det finns för mycket verklighet och känslor som jag behöver.
Denna blogg är ett liv. Ett liv i text.
Jag älskar det livet. Jag hatar det också. Men det är en vacker och hemsk hatkärlek.
För hur som haver, det är mitt liv. Mina texter.
Och det ligger publicerade in the world wide web. Cyberspace.
Världen där det finns verklighet. En verklighet som jag som bloggar kan vinkla precis hur jag vill.
Jag kan ljuga bäst fan jag vill. Men jag har aldrig gjort det.
Aldrig.
Allt har vart sanningen, ärligt och taget från själen och hjärtat.
Men det är väl det som gör att jag inte längre vågar?
För visst finns det läsare. Men som jag skrev i förra inlägget, de till mer än 50% läsare som gottar sig, skrattar och sedan snackar skit.
Många bryr sig heller inte. Det tycker jag är skönt. Många har släppt det där och gått vidare.
Men det finns fortfarande hemska människor.
Och det är fel av mig att tillåta dem vara hemska.
Jag står inför svåra beslut i mitt liv.
Och kanske är det dags att gå tillbaka och använda sig av den fina rosa dagboken igen?
För på så sätt är det bara jag som vet, och jag som kan läsa.
Men det är inte lika roligt för er, eller hur?
Vad ska ni då fördriva tiden med?
Svaret är enkelt. Det är inte mitt problem.
Jag återgår till mina tankar nu.
De jag vill bevara i hemlighet.
/ Fiie
I samma sekund som jag bestämde mig för att ge upp bloggandet på denna blogg så började mina fingrar klia och allt bara kom till mig.
Jag är så lyckligt lottat att ha fått talets gåva. Verkligen. Jag älskar att jag är en person som kan uttrycka mig i både tal och text. För det är inte många som kan det. Inte på den nivå jag kan.
Jag är också så lycklig som känner att jag på riktigt är född till en anledning. Och att jag just i detta nu, bestämmer mig för att gå den vägen till mötes. Den vägen som kommer vara tuffare än allt annat, men även det bästa jag gör för mig själv.
Jag sitter här och läser igenom alla gamla inlägg och bara blickar tillbaka.
Det finns så mycket känslor och tankar i denna blogg. Och jag vet att jag aldrig kommer kunna radera allt.
Det finns för mycket minnen i dessa texter och det finns för mycket verklighet och känslor som jag behöver.
Denna blogg är ett liv. Ett liv i text.
Jag älskar det livet. Jag hatar det också. Men det är en vacker och hemsk hatkärlek.
För hur som haver, det är mitt liv. Mina texter.
Och det ligger publicerade in the world wide web. Cyberspace.
Världen där det finns verklighet. En verklighet som jag som bloggar kan vinkla precis hur jag vill.
Jag kan ljuga bäst fan jag vill. Men jag har aldrig gjort det.
Aldrig.
Allt har vart sanningen, ärligt och taget från själen och hjärtat.
Men det är väl det som gör att jag inte längre vågar?
För visst finns det läsare. Men som jag skrev i förra inlägget, de till mer än 50% läsare som gottar sig, skrattar och sedan snackar skit.
Många bryr sig heller inte. Det tycker jag är skönt. Många har släppt det där och gått vidare.
Men det finns fortfarande hemska människor.
Och det är fel av mig att tillåta dem vara hemska.
Jag står inför svåra beslut i mitt liv.
Och kanske är det dags att gå tillbaka och använda sig av den fina rosa dagboken igen?
För på så sätt är det bara jag som vet, och jag som kan läsa.
Men det är inte lika roligt för er, eller hur?
Vad ska ni då fördriva tiden med?
Svaret är enkelt. Det är inte mitt problem.
Jag återgår till mina tankar nu.
De jag vill bevara i hemlighet.
/ Fiie
vart tog det glada livet vägen?
Någon gång har vi alla kört fast i tankarna.
Jag gör det allt oftare än hälsosamt.
Jag är född till att vara en tänkare.
En grubblare och funderare.
Min hjärna har ingen off knapp, den har knappt ett viloläge.
Nej, den är konstant igång.
Dag som natt. Upptagen med något vettigt eller inte. Det spelar ingen roll.
För jag tänker ändå.
Och oftast tänker jag så mycket att jag får ordentligt migrän och vill dö en smula.
Men nu har jag hamnat i världens jävla twist med min hjärna. Den vägrar ge upp. Verkligen vägrar.
Jag försöker så innerligt att in tänka, eller åtminstone tänka på något annat än det som min hjärna vill tänka på.
För det är inte ens saker som är nödvändigt att tänka på.
Jag måste hitta ett sätt att ta mig ur denna sörja av tankar nu.
Annars vet jag att jag kommer bli så instängd i alla funderingar och tankar att jag inte kan kalla mig själv en levande människa längre. Och får jag bestämma så är det inget jag vill uppleva.
Nej, det ska försökas undvika till allra högsta grad.
Jag ska ta mig en promenad nu.
Eller krypa ner under täcket och försvinna en stund från omvärlden.
Eller har någon något annat alternativ till att ta sig ur en djup svacka av tankar som tar livet av en?
Vi hörs när jag har kommit på en lösning.
För just nu, är jag inte i tillstånd till detta.
/ Fiie
Jag gör det allt oftare än hälsosamt.
Jag är född till att vara en tänkare.
En grubblare och funderare.
Min hjärna har ingen off knapp, den har knappt ett viloläge.
Nej, den är konstant igång.
Dag som natt. Upptagen med något vettigt eller inte. Det spelar ingen roll.
För jag tänker ändå.
Och oftast tänker jag så mycket att jag får ordentligt migrän och vill dö en smula.
Men nu har jag hamnat i världens jävla twist med min hjärna. Den vägrar ge upp. Verkligen vägrar.
Jag försöker så innerligt att in tänka, eller åtminstone tänka på något annat än det som min hjärna vill tänka på.
För det är inte ens saker som är nödvändigt att tänka på.
Jag måste hitta ett sätt att ta mig ur denna sörja av tankar nu.
Annars vet jag att jag kommer bli så instängd i alla funderingar och tankar att jag inte kan kalla mig själv en levande människa längre. Och får jag bestämma så är det inget jag vill uppleva.
Nej, det ska försökas undvika till allra högsta grad.
Jag ska ta mig en promenad nu.
Eller krypa ner under täcket och försvinna en stund från omvärlden.
Eller har någon något annat alternativ till att ta sig ur en djup svacka av tankar som tar livet av en?
Vi hörs när jag har kommit på en lösning.
För just nu, är jag inte i tillstånd till detta.
/ Fiie
