Den fas jag går igenom nu känns som den värsta. Men ändå är jag övertygad om att den, likt alla de andra, är nödvändig, och att jag om tio år kommer förstå varför. 

Jag kämpar hårt med att vara ostressad, och ta dagen som den kommer. Jag bestämmer mig för en uppgift att genomför, och allt därefter är bara plus. Jag försöker radera vissa måsten ur min vardag, sålla bland de som känns viktigt, nödvändigt, roligt, givande och de som bara är dumma krav. 

Jag längtar till nästa år. Kanske låter konstigt, men jag ser något i 2016 som jag inte vågat se ännu. Och därför är jag förväntansfull dit. 

Men. En dag i taget först. 

Jag känner mig någorlunda harmonisk just nu. Jag kan slappna av en aning. Trots att de finns massor att sysselsätta sig med. 

Jag visste att jag ofta faller ihop och bara blundar för livet. Men jag tar mig snabbt tillbaka. 

Men denna gången gav jag med mig. 

Jag klarar inte mer press. Fastän de är jag själv som sätter pressen. 

Jag sjukskrev mig i sju dagar, plus lite semester.

Jag har de senaste dagarna sovit, sovit, sovit. Jag har lite sömn kvar, men snart blir jag less på sova. Och min förhoppning är att energin växer tillbaka då. Jag hoppas jag kan, men hjälp av mina nära, reda ut denna storm av stress, på egen hand. 

Jag älskar mitt jobb. Och jag hatar att vara borta ifrån det. Men någonstans måste jag börja att sätta stopp. Innan jag sätter mig själv, eller någon annan i en farlig situation. 

Jag ska fokusera på en sak varje dag. Och när den saken är klar, då ska jag slappna av.