Det är inte ofta. Det skall jag erkänna.

Att jag får känna den där genomsyrande lyckan och förnöjsamheten.

Stunderna är få, men desto mer betydelsefulla.

Jag har aldrig förstått varför det är så.

Varför kan inte jag få vara glad, helt utan större anledning?

Varör måste varje liten vardagsdipp, få mig att vilja springa åt andra hållet?

Varför skall jag göra allt så fruktansvärt komplicerat?

Varför skall jag behöva tvinga fram ett leende, när jag helst av allt vill gråta?

Jag hoppas hitta de svaren en dag.

Och lösa det problemet.

 

Just nu jobbar jag på att bibehålla den lycka och de hopp om framtiden som kommit över mig.

Och le.

Le utan att det faktiskt är påtvingat.

Och ta till vara på allt positivt som jag känner.

För som sagt

Rätt som det är, så är jag där nere igen

I det där avskyvärda hålet av mörker och tårar.

 

Tack till er som läser, och skickar dessa fina och peppande kommentarer.

Det är en ljusglimt svår att förklara.

Och även om mycket av det jag skriver är mina egna tankar och känslor, sanningen dvs.

Så är en hel del bara ord som passar in i mina texter. 

Kom ihåg det mina fina medmänniskor! 

 

Kram på er, och njut av en fantastiskt fin vinterhelg!