Jag står inte ut mer.
Jag klarar inte av det längre.
FAN!
Stopp!
Sluta vara så jävla lyckliga!
Jag måste snart skrika så jävla högt att det hörs till Kina!

Varje dag tvingas jag möta mitt allra största hat. Människor som är lyckliga, jag hatar det.
Jag har alltid varit en sådan person som gläds åt andras lycka och framgång, och när mina vänner är på bra humör och lyckliga så blir jag också det.
Men inte längre.

Jag har så mycket olycka och smärta inom mig som jag bär på ensam.
När jag är ledsen, olycklig och känner smärta, vem bär då det med mig? Ingen.
När jag är glad för en gångs skull så blir jag så överdrivet glad att jag blir patetisk istället och då är jag en jubelidiot.
För mig verkar det inte finnas något "lagom" eller "normalt", varför är det så? Jag vill inte vara misslyckad.

Jag har blivit sårad, utfryst, övergiven, utskrattad och hånad åt, jag har blivit ett offer för olyckan.
Jag bara undrar, när, och hur i helvete ska det ta slut? För jag pallar inte längre.

Jag fixar inte att stå ut med andras lycka och med alla andra normal person som tycker att dom har problem och blir deppig av en liten skit sak. För mig är ju hela livet ett deprimerat problem som aldrig tycks lösas.

Jag hatar det faktum att jag måste ljuga.
Jag har alltid varit hon med den falska fasaden.
Nu vill jag träda fram och vara mitt rätta jag, den som mår skit.
Men jag vill också bli stolt och stark.
Jag vill känna lycka.
Och det har nu gått så långt att jag ärligt talat söker så desperat efter det att det har gått över gränsen nästan.
Jag söker det i allt.
Killar, sex, pengar, vänner, skola, träning..
Jag kan ibland känna tillfredsställelse när jag får skriva eller prata, men aldrig lycka.
Gode Gud, är jag den enda personen i hela världen som är olycklig? För isf så undrar jag bara en sak.
VARFÖR?

Men, kanske. Kanske kommer även jag en dag att känna ren lycka. Och det är det som får mig att orka stå ut med alla andras jävla töntiga Svensson lycka.


- Ett Utdrag ur min framtida biografi.

/ Sofie