Jag är på väg in i dimman igen.
I den nattsvarta, smärtsamma och instängda dimman.
Där endast elaka röster och hårda slag existerar.
Jag vill verkligen inte in dit. Jag vill kunna kontrollera det den här gången.
Jag vill bara stanna kvar i mitt eget liv och ha kontroll över det.
Jag vill inte behöva ligga i sängen och gråta varenda natt för att sedan låtsas om som att allting är super bra.
Jag vill bara ha det normalt.
Men jag pallar inte pressen.

Jag tror inte att en person som inte gått igenom en depression förstår hur jävla smärtsamt det är.
Hur allvarligt farligt det kan vara att må dåligt.
När allt blir svart, och när ingen person i hela världen tycks kunna förstå hur jävla dåligt du mår.
Eller när alla andra är sådär lyckliga och glada så du bara vill kräkas på dom.
Och när du inte kan ta dig ur sängen utan att du måste göra dig själv illa först.
Då är du inne i dimman. Och då kommer ingen förstå sig på dig.
Du kommer få höra " Ryck upp dig" eller " Vi har det alla tufft nu, sluta överdriv" eller den värsta " Men gumman då, det kommer bli bra". Och med dom orden i ditt huvud kommer du garanterat att vilja slå till personen på käften och skrika " ÖPPNA ÖGONEN FÖR I HELVETE! DET BLIR INTE BRA. JAG ÄR SJUK" 

Jag önskar att det fanns någon i denna värld som kuna förstå sig på mig.
Som vore lika skadad av livet som jag är.
Men det finns det inte.
För när allt kommer omkring, då är jag helt jävla fucking ensam.

/ Sofie