Jag lämnar skoldagen bakom mig och kryper ner under täcket för att sova. Men det är nu dom där tankarna och funderingarna kommer. Ni vet dom där lite jobbiga och oroväckande tankarna om framtiden som gärna smyger sig på när man absolut inte har lust att fundera. Jag behöver nog för min del inte oroa mig för annat än om mannen i mitt liv verkligen kommer dyka upp och om jag kommer lyckas med en massproduktion av barn eller inte .

   Men vad hände egentligen med min barndom, vad hände med dåtiden?

     Jag vrider tillbaka tiden och stannar vid 6 års åldern. Då lekte jag fortfarande med Barbiedockor och sjöng ”mors lilla olle” för mamma på kvällarna. Den tiden var lugn och trygg och de enda bekymmer jag visste om då var pinsamma händelser och huruvida jag skulle våga släppa taget om snuttefilten eller fortsätta trotsa alla vuxna som tjatade om att jag var en stor flicka nu. Jag minns också hur jag försökte lära mig att få mamma på min sida istället för brosans, men det har jag än idag inte lyckats med.

    Fem år senare var min bästa vän jag själv och ville bli tilltalad som Cassandra. Hon var en svartmålad rökande punkare utan vare sig hopp eller framtid. Jag minns att jag var annorlunda i skolan och medan mina klasskompisar ville bli veterinärer och stora idrottsstjärnor ville jag bli av med oskulden. Detta har dock förändrats lite, eller egentligen radikalt.

   Men vi lämnar nu det sena 90 talet och fortsätter resan till högstadiet i mitten av 2005. Här finner jag mig själv i ett par vita jeans med svarta stringtrosor, brunkräm i överflöd och mascaran som klumpar sig. Jag tror bestämt man kallades för ”fjortis”. Det är kanske just den här åldern som etsar sig fast i minnet när man tänker tillbaka på sin barndom. Och det är nog just den bilden av tonåringar som kommer upp för den äldre generationen även idag. Dagens ungdomar dricker alkohol, försöker komma in på krogen med storasysterns legitimation och skolkar alldeles för mycket. Det är den åldern, den typiska tonåringen, som fortfarande hänger kvar och inte har förändrats särskilt mycket under årens lopp egentligen. Men hur har då jag lyckats gå ifrån en svartmålad Cassandra i 5:e klass, till en typisk tonåring i högstadiet till att vilja bli hemmafru med fem ungar, en rik man och ett stort slott på franska Rivieran? Det är för mig en stor gåta som nog aldrig blir löst.

    Jag har dock idag lyckats lämna lilla Kramfors i norr och intagit storstaden i söder. Tillsammans med mina dyra stövlar och den nyaste skinnjackan har jag nu kommit en bra bit på väg till att bli det jag alltid drömt om. Framgångsrik och mogen.

    Jag har upptäckt hur vi skrattar åt oss själva som ungdomar och gnäller på våra barn och syskon om hur dom ska klä sig och bete sig. Men jag blir lite nervös. Kommer även mina barn behöva genomlida samma visa som jag en gång gjort? Det hoppas jag verkligen inte.

     Så med detta sagt vill jag nu tacka adjö till dåtiden och välkomnar med stor glädje den ljusa framtiden och dess egna tidsuppfattning!

Nu blev den inte lika bra skrivet med stycke indelningen som i orginal texten, men det har ni säkert överseende med! Jag tar gärna emot en kommentar eller två ifrån er läsare? :)