Om och om igen kommer jag på mig själv. Ensam sittandes och gråta, helt utan orsak.
Bara sådär stört grinar jag, och upptäcker att mina tankar inte fokuserar på det jag håller på med för tillfället, utan helt andra saker. Vad min mening i livet är. Hur misslyckad jag känner mig. Hur lite kärlek jag har. Vad skulle hända om jag dog idag, vem fan (!) skulle sakna mig egentligen?

Sådan incidenter händer allt oftare, och jag börjar bli riktigt orolig för min hälsa.
Jag borde kanske vara tillfredsställd med mitt liv, eftersom jag faktiskt har ett okej liv. Men så gör jag misstaget att se mig omkring och bli avundsjuk på andras liv. På dom unga tjejerna som har barn, på den tjej som är så sjukt snygg att till och med jag skulle bli kär. På den tok kära flickan, som inte verkar ha minsta lilla problem med livet.
Och så ser jag den alkohol påverkade tjejen med djupa skärsår i armarna och med sönder gråtna ögon, och upptäcker att hon är jag. Misslyckad, ensam och oälskad. Som jag vet att så många andra, till och med den perfekta tjejen med den perfekta kroppen ibland tänker om sig själv. Jag borde inte göra dett misstag, men jag vet också att jag inte är ensam om att ibland bli orolig för om jag duger. Men det vet jag egentligen att jag gör.

Vi är skapade för att hata oss själva emellan åt, men vi är också skapade för att komma ihåg vårat ursprung, och att även vi är värd det bästa av livet. Jag vet att jag aldrig kommer komma ifrån mina utseende komplex, eller min oro över att aldrig få mitt perfekta liv. Men jag vet också att jag aldrig komma uppnå mina drömmar om jag inte kämpar för dom.

Jag tänker ofta på hur många som sårat mig och snackat skit, kallat mig för oförlåtliga ord. Jag tänker tillbaka på min period i låg och mellan stadiet då jag alltid var ensam på rasterna, och jag tänker tillbaka på högstadie tiden då varenda tjej kallade mig för slampa, och killarna försökte få ligga med mig bara för att kunna starta ännu ett rykte.
Och för varje gång jag tänker på det, så blir jag bara mer och mer säker på min uppgift här i livet.

Jag föddes inte för att vara mobbad, jag förddes inte för att mobba andra. Jag föddes för att leva som en stark kvinna och för att hjälpa tjejer i generationerna efter mig. Jag föddes för att visa världen vad styrka, stolthet och respekt betyder.
Och jag vill gärna tro att alla vi är född med en uppgift, och om det så tar 10, 30 eller 70 år att komma på den, så spelar det ingen roll. För en dag gör du det, och då kan du slappna av.

Jag får fortfarande mina panikångest attacker över mitt liv, och känner mig emellan åt så oälskad och misslyckad, men jag börjar bli bra på att snabbt komma på fötter igen. För det är faktiskt såhär, att alla är inte perfekta. Vare sig på utsidan eller insidan, och Alla har sina fel och bristetr. Alla gör sina misstag. En del människor lever på andras misstag, och tror att dom är perfekta, en del begår självmord och gör därför ett stort misstag. En del människor, och det är en stor del, dom lär sig av sina misstag. Inser felet, rättar till det och lever vidare med ännu en rik lärdom av sitt eget liv.

Jag tror att det är jätte viktigt att vi, speciellt vi tjejer kommer ihåg att vi inte alltid kan vara den vi önskar, och att vi många gånger under vårat liv kommer  falla ihop och tänka " allt jag gör blir fel, jag är oälskad och jag förtjänar bara olycka ". Det viktigaste att komma ihåg i denn stund är : Nej, allt du gör blir inte fel. En del saker kanske inte bli som väntat, men so what? Det löser sig. Och 2, du är älskad där du går, där du hör hemma. Alla kan inte älska alla, men så länge du älskar dig själv så kan du slappna av, för då har du den viktigaste kärleken, nämligen kärleken till dig själv. Och alla människor förtjänar lycka. En del människor förtjänar den minimalt och en del maximalt, men alla förtjänar den lycka som dom själva är villiga att ge. Om du är våldtäktsman så förtjänar du själv den smärta du orsakat, och är du en hjälte förtjänar du en medalj.

Jag slutar inte oroa mig över min framtid eller över morgondagen. Jag är paranodi och tror att jag har cancer, nästa stund önskar jag så djupt att jag vore gravid att jag inbillar mig det till och med så starkt att jag ringer barnmorskan för att boka en tid. Jag skrattar ena stunden med mina underbara kompisar, och i nästa sitter jag ensam och gråter över att jag inte har någon att prata med och att jag är så ensam.
Detta vet jag alltid kommer förfölja mig, kanske inte i så onormal mängd som idag, men jag kommer aldrig, precis som Du som läser, kommer vi inte kunna släppa våra tankar om livets mening, våran uppgift i livet och om vi verkligen är inne på rätt spår.

För varje gång jag är ensam och gråter hysteriskt, vilket jag vet att jag inte är ensam om att göra, så blir jag bara gladare också. Kom ihåg, du är den du är och du förtjänar det du vill förtjäna. Du bestämmer själv över ditt liv, bara du kan med din egna förmåga och kraft göra det till ett vackert liv för din egen skull.

Vad det nu än krävs för min del att bli lycklig har jag ännu inte listat ut, jag vet bara att just nu nöjer jag mig med en jogging runda och den tysta ensamheten, för att sedan mötas av en stöttande familj som alltid kommer älska mig för den jag är.

/ Fiie