Jag föddes med min mammas hjälp.
Jag uppfostrades av min mamma, jag lärde mig av min mamma.
Många gånger hatade jag mamma, många gånger älskade jag henne.
Det krävdes för mig 18 år, 3 flyttar och en massa tårar och svordomar att inse att mamma, det är min ängel.
Jag trodde alltid att jag var stark, att jag kunde klara allt själv och att mamma bara fanns där som någon som betalade allt. Fast jag insåg sent, men inte för sent, att det var mamma som också betalade priset, smärtan, av mina idiotier.

Jag skapade mig ett hem med min pojkvän, och trodde att nu var jag fri, nu behöver jag aldrig mammas pengar eller hjälp mera. Nu står jag på egna ben. Men tji fick jag. För när den där karl´n övergav mig och inte längre fanns vid min sida, vem fick då komma med sin feta plånbok och varma hjärta och betala för all skada han lämnat efter sig? Jo, mamma!

Jag önskar att jag slapp oroa mig för den dagen då min älskade mamma går bort, jag önskar att jag kunde sluta tänka på det varenda dag. Hon är frisk, och hon kommer leva tills jag är för gammal.
Min mamma gav mig livet, hon har alltid funnits vid min sida i vått och torrt, och oavsett hur dum jag var, eller hur mycket jag är sagt att hon är störd i huvudet så stod hon ut.
En dag, ska hon sluta finnas där och stötta mig.
Vem ska då tänka på mig? Vem ska då komma ihåg vem jag är och hur modig jag är?
Vem ska, när min mor inte finns i livet, komma ihåg mig, precis som jag är?
Jag önskar att mamma aldrig behövde försvinna, att hon var odödlig som de ängel hon är.

Ingen annan kommer känna mig lika bra som min mor, ingen annan.
Och när jag tänker på att min mamma kommer glömma mig en dag.
Då blir jag rädd.

Ett udrag ur den önskvärda boken, som jag någon gång tänker publicera.