Det kanske inte var så enkelt som jag trodde endå.
Att gå vidare från en dag till en annan.
Utan att fäll en tår eller två.
Men det är inte så jävla roligt att le hela tiden heller. Det blir lätt uttjatat..
Men jag skrattar förbannat mycket ändå nuförtiden.
Det blir liksom ett lyft i min annars så gråa vardag.
Att dra en vits och sedan skratta högt.
Men som sagt, det var svårar än jag trodde.
Att gå vidare ifrån en lycka. Till en helt annan.

Jag överlever mamma, jag lovar. Men ibland behövs din mammaighet mer än någonsin.

Jag brukar skriva " jag har vuxit upp nu, jag är stor"
Men jag menar " jag har bara insett svårigheten i att inte vara ett litet barn "

Solen går upp, en ny dag nalkas och jag ler.
Men när solen går ner, och det är daxs att bege sig.
Till drömmarnas förlorade värld jag flyger.
En ensam tår faller tyst på min vackra kind.

Men det slutar inte här.
Nej.
The sun will rise again.
Och jag kommer vara solen som du får att stråla.
Och du kommer vara midsommarnattens mjuka luft som jag andas.

Thats right.
The sun is rising baby.