Ett ord. Men den största delen av en människas liv.
Det är sant.

Kärlek, vänskap, lycka. Det är bara känslor som vi tror vi behöver. Nej, vi behöver det såklart.
Men förnekelse, oj. Det är vi beroende av.
Man kan säga Nej på så många olika sätt och vis, men egentligen så är nej något helt annat än det vi vill förknippa det med.
Att säga nej anses som modigt och självstärkande i många situationer, att säga nej kan anses som idiotiskt.
Precis som vi mänskliga gör med ordet förlåt, gör vi med nej. Vi missbrukar dess rätta mening och använder det till så mycket annat än vad det är skapat till.

Jag har levt i förnekelse de senaste 5 åren. Jag har förnekat mina känslor, förnekat vem jag egentligen vill vara och förnekat att jag faktiskt är en människa och inte förtjänar smärta på ett omänskligt sätt.
Jag har förnekat min rätt till att leva. För mig själv.
Vid vissa tillfällen är det okej att förneka saker, vid andra är det helt otroligt fel att förneka det.
Begår du brott är det en självklarhet att förneka det, trots att det finns bevisning.
Mår du dåligt, så är det en självklarhet att i största möjliga grad förneka detta, speciellt för din egen skull. För att bespara dig mer problem, förnekar du det du egentligen känner.

Förnekelse. Det ordet som påverkar våra liv med en så otrolig kraft att den glöms bort, förträngs och helst av allt undviks att använda. Men vi gör det. Vi förnekar allt vi inte vill erkänna. Naturligt kan du som läser tycka. Jag tycker det är IDIOTISKT! Det är sinnessjukt, det är rubbat och helt och hållet rent ut sagt patetiskt!
Man kan inte leva i förnekelse hela livet. Det går bara inte.
Jag har insett detta Nu.

Det kanske funkar någongån, ni vet en vit lögn som man sedan tror på så starkt själv att man tillslut förnekar sanningen för sig själv. Men om man upprepar dessa lögner, blir bara samvetet svartare och svartare tills vi uppnått helvetet av förnekelse, nämligen att tvingas erkänna sina lögner.

Jag vill erkänna mina lögner som jag förnekat.
Jag vill skrika ut hur kasst jag mår och jag vill ringa upp den där killen som jag förnekar, för mig själv, att jag har känslor för. Jag vill springa till världens ände och tillbaka för att dumpa av mig all packning av förnekelse.
Men jag gör det inte. Varför? Varför i helvete ska det vara så svårt att göra det enda rätta?
Jo, för bakslaget av förnekelse är samvete och självförtroende.
Jag klarar inte av att tynga mina nära med mina problem och jag vågar inte ringa den där killen för jag har inte det självförtroendet som behövs. Jag vågar inte chansa på att jag skulle lyckas med att dumpa all förnekelse och gå vidare.

Så jag försätter en liten bit till, jag fyller på den redan så fulla ryggsäcken med lite lögner och förnekelse. Jag forsätter missbruka makten av att säga nej och intalar mig själv att det kommer gå så himla bra så.
Jag forsätter att leva i förnekelse, för jag har drabbats av den obotliga sjukdomen som kommer, helt gratis med att ljuga.

Det kära vänner, det är vad vi alla kommer göra tills vi en dag lyckas övervinna rädslan, tills vi en dag blir så starka och modiga att kasta den där förbannade ryggsäcken dit den hör hemma och vi vågar vara ärliga, mot oss själva och våran värld vi lever i.

/ Sofie.