Många är de gånger som jag förbannat oss för att inte hålla fast i vänskapen. Många är de gånger som jag gråtit över saknaden till din närhet. Många är de gånger som jag minns tillbaka till alla de stunder vi fick en ny chans, och lovade varandra att aldrig släppa taget. 

Att nu vara medveten om att de aldrig kommer en ny chans. Att nu vara medveten om att din röst, med de alltid så vackra och vänliga ord, endast är i mitt minne. Det är obeskrivligt smärtsamt.

Jag glömmer aldrig den relation vi hade. De känslor som den tände, och släckte. De otaliga gånger vi suttit i din bil, och disskuterat. Ibland löste vi världsploblem, ibland satt vi bara stilla vid havet och njöt. Ibland blev vi ovänner. 

Och medan jag nu med sorgliga tårar skriver, kan jag ändock inte sluta le. 

För trots det tragiska, den smärta, sorg och det bedrövliga tomrum du lämnar hos så många, så var du en person som spred glädje, vart än livet tog dig så valde du alltid att tillslut le. 

Och det är det där gudomliga leendet, de tindrande ögonen och det mest kärleksfulla hjärtat som alltid ville älska. Det är det jag bär med mig, tills vi möts igen.   

Jag älskar dig, på de sätt som bara vi kunde älska varandra. För alltid. 

Sov gott, du fantastiska människa. 

Den fas jag går igenom nu känns som den värsta. Men ändå är jag övertygad om att den, likt alla de andra, är nödvändig, och att jag om tio år kommer förstå varför. 

Jag kämpar hårt med att vara ostressad, och ta dagen som den kommer. Jag bestämmer mig för en uppgift att genomför, och allt därefter är bara plus. Jag försöker radera vissa måsten ur min vardag, sålla bland de som känns viktigt, nödvändigt, roligt, givande och de som bara är dumma krav. 

Jag längtar till nästa år. Kanske låter konstigt, men jag ser något i 2016 som jag inte vågat se ännu. Och därför är jag förväntansfull dit. 

Men. En dag i taget först. 

Jag känner mig någorlunda harmonisk just nu. Jag kan slappna av en aning. Trots att de finns massor att sysselsätta sig med. 

Jag visste att jag ofta faller ihop och bara blundar för livet. Men jag tar mig snabbt tillbaka. 

Men denna gången gav jag med mig. 

Jag klarar inte mer press. Fastän de är jag själv som sätter pressen. 

Jag sjukskrev mig i sju dagar, plus lite semester.

Jag har de senaste dagarna sovit, sovit, sovit. Jag har lite sömn kvar, men snart blir jag less på sova. Och min förhoppning är att energin växer tillbaka då. Jag hoppas jag kan, men hjälp av mina nära, reda ut denna storm av stress, på egen hand. 

Jag älskar mitt jobb. Och jag hatar att vara borta ifrån det. Men någonstans måste jag börja att sätta stopp. Innan jag sätter mig själv, eller någon annan i en farlig situation. 

Jag ska fokusera på en sak varje dag. Och när den saken är klar, då ska jag slappna av. 

Vi har köpt en ny bäddsoffa, och det är i princip den enda möbeln vi har, än så länge. 

Jag är ivrig och har brist på tålamod i dessa lägen. Jag har vill att allt ska gå fort. Jag vill ha mer pengar så jag kan köpa saker hela tiden. Jag vill så otroligt mycket. 

Men jag måste ta det lugnt.

Vi jobbar båda heltid. Jag jobbar många helger och kvällar. Vi har bara en bil med drag. 

Så att frakta allt från lägenhet till hus, när det dessutom är dryga 10 mil i mellan, är inte gjort på en dag. Och vi har en del renovering att göra innan jag vill flytta katterna och resten av vårt bohag. Men ändå. Jag vill, jag vill, men jag måste lugna mig. 

Många på jobbet frågar mig har ni flyttat nu? Jo, eller nja, eller typ. Är det enda svar jag kan ge. Jag vill ju så innerligt svara JA!!!! Jag vill ju att allt ska vara klart och fint. Jag vill ha ett sovrum och ett underbart kök. 

Men, det kommer. 

Jag försöker landa i känslan av att ha ett hus nu. Det är en obeskrivlig känsla. 

Och jag ser framtiden. En ljus och känslorik framtid! 

En kortdag på jobbet.

Två timmar tidigare än vanligt.

Jag hade svårt att slita mig. Jag vet att det finns jobb kvar att göra.

Inget som jag styr öve egentligen. Men min längtan efter att få vara än mer engagerad. Att få bära lite av alla andras börda och ansvar, har jag alltid trivts med. Inte för att det egentligen gör mig gott, men för att jag mår för stunden bra av det.

Jag tycker om när personer frågar mig om råd, ber mig om hjälp.

Jag får gott självförtroeende när min chef ger mig en uppgift, som jag oftast tar på lite för stort allvar och sedan blir ledsen när den uppgiften är klar.

Missförstå mig inte, jag älskar att vara ute och träffa de äldre, jag trivs så gott med att få hjälpa dessa fina människor.

Men jag har så mycket mer inom mig, så mycket åsikter, tankar och idéer.

Så att då gå hem, mitt i allt jobb, kl 14 en fredag, känns aning fel för mig.

 

Men. Och andra sidan har jag hunnit med förbannat mycket på de två timmarna istället.

Handlat inför helgen, städat och diskat undan. Tagit mig en lång och skön dusch, och dessutom hunnit med att göra andra småsaker därimellan.

Så att dessutom hinna med att få ligga stilla i sängen en stund, tända ett rogivande doftljus och få skriva av mig en sväng, det är lyxigt.
Eftersom jag vet att en tuff helg väntar mig- Jobb, förmodligen extremt dålig och lite sömn, och den skrämmande tanken på att sova utan min fästman. Så iofs, att då få ha den här lediga kvällen, och att få vara avslappnad. Det kanske ändå inte var så dumt att jag lyckades slita mig ifrån jobbet, utan övertid.

 

Tro om jag tillochmed kan blunda någon minut?

Det vore ju inte alls fel att lyckas vara så pass avslappnad att jag kan powernapa.

Jag brukar vara rätt bra på det annars.

 

 

En ledig dag. Inte mycket mer än lite tvätt som måste göras. 

Jag har alltså flera timmar att spendera hur jag vill. 

Jodå. Timmarna spenderas, fast inte alls som jag önskar. 

Jag kände det redan igår kväll. Min kropp började varna mig lite smått. 

Jag trotsade varningssignalerna, tog mig en värktablett och lade mig för att sova. 

Vaknade några timmar senare. Med migrän och illamående. Med rödgråtna ögon och livslust på noll. 

Så nu ligger jag här, försöker intala mig själv att det är ok. 

Jag har ju varit på relativt bra humör ett par dagar nu, jag har tagit mig ur sängen och till jobbet. Så det är lugnt om jag behöver vila. 

Jag får sova vidare. 

Om det funkar? 

Inte troligt alls. 

Jag och min sömn.

Vi har bråkat mycket genom åren.
En del perioder värre än andra.

Sömnen har i många fall övergivit mig. Bara försvunnit och inte kommit tillbaka på ett bra tag.

Då blir vi oftast lite mer överens igen, dock bara för några nätter. Sen är vi där igen.

Den senaste tiden har varit bedrövlig. Jag har kämpat så innerligt för att behålla sömnen hos mig.

Men det har inte gått så bra.

Så för ett par dagar sedan bestämde jag mig för att ta hjälp utifrån, jag klarade helt enkelt inte av en strid till.

Jag svalde därmed min stolthet, och i form av en rund, liten vit tablett somnade jag för första gången på länge, utan ett enda litet tjaffs med sömnen.

Jag vaknade dagen efter, i rätt tidig morgontimme. Och min första tanke var - Hur gick detta till?

För "normalt" brukar mina morgnar bestå av dunkande huvudvärk, illamående och bedrövligt trötta ögon.

Jag brukar minnas hela natten, och hur jag kämpat på med att få sova iaf någon minut.

I lördags minns jag bara att jag var pigg på morgonen. Och att jag inte hade huvudvärk.

 

Så jag vet inte riktigt.

Men kanske är det så, att jag får lova att släppa lite på mina åsiket och det här med sömntabletter.

Jag är väldigt, väldigt, anti mot all form av medicin egentligen. Men. Om jag ges möjligheten att få vakna upp åtminstone en morgon och känna att jag faktiskt har energi över till att kliva ur sängen, så tror jag att jag tar den.

 

Jag har iaf fått sova ordentligt känns det som, och även om det är att lura kroppen, eller hur det går till, så bryr jag mig just nu inte. För jag har för första gången vunnit en kamp mot sömnen.

Och det är så förbannat skönt.

Och jag har i övrigt haft en väldigt fin helg.

Med förlovning och allt.

 

Så nu ska jag nog orka lida mig genom en hel veckas arbete!

 

Kram på er!

Firas eller inte. Och hur firas det?

Upmärksammas stort, litet eller inte alls. Och hur uppmärksammas det? 

Jag är en riktigt nörd när det kommer till kärlek. 

Jag firar allt. Jag försöker sprida kärlek och glädje ofta. 

Men såklart har jag med tiden blivit allt mer nedstämd och glädjen i att fira något som för mig inte existerat, har försvunnit. 

Jag tappade bort det längs den krokiga vägen av tårar. 

Men så träffades jag av amors pil, rakt in i själen och hjärtat. Jag blev upp över öronen förälskad i honom. I min bedårande hunk. 

Och jag fick tillbaka lite av min glädje att ge honom all min kärlek. 

Vi har gått igenom Helvetet och Antarktis, för att komma till idag. 

Aldrig hade jag kunnat tro att ett så simpelt sätt som en ring, kunde ge tillbaka all den förlorade kärleken jag gick miste om. 

Men hunken från ovan, han visste precis. 

Så oavsett vad, kommer jag att fira att mitt hjärta blev nästintill komplett den 14/2-15. 

Det finns iofs lite plats över, både på fingret och i hjärtat. Just in case..  💖

Sprid kärlek och glädje, varje dag. Men ta tillfället idag att göra det lite mer speciellt för dina nära.

Det kan aldrig bli för mycket av kärlek och ljus i vår värld av mörker och hat. 

Kram! 

Några lager smink. 

Ett halvt leende. 

Och så iväg och låtsas. 

 

Jag märker vad allt detta gör med mig. 

Själen är ett öppet sår. 

Ansiktet och kroppen är uppsvälld och strejkar.

Men det går över. 

Eller hur? 

 

Jag är mitt uppe i en flytt. 

Jag ska tillsammans med mannen i mitt liv, flytta till, vad vi tror, är drömhuset. Jag är lycklig. Jag är glad och förväntansfull.

Men det märks inte. Det är omöjligt att plocka fram de där sprudlande och härliga känslorna. 

Jag vet att denna flytt innebär sinnesro för mig, detta är verkligen min dröm. 

Men jag kan inte visa det.

Jag kan inte låta de ta över mig. 

För jag blockeras. 

Mina känslor är endast negativa.

Jag gråter, och vill bara sova.

Hur jag än gör, så kan jag inte vara sådär exalterad som jag egentligen känner mig. 

Jag ger dock inte upp.

Jag kämpar mig igenom varje dag, gör det allra nödvändigaste såsom att jobba, äta, och packa inför flytten. 

Därimellan finns det inte så mycket utrymme. 

Jag får bara hoppas på att all den glädje som finns inom mig kommer fram snart, och överta det negativa. 

Tills dess står jag ut. 

Dippen av mörker når tillslut sin återvändsgränd. 

Jag är nästan alltid trött.

Det är inte ofta jag får gå en dag och känna mig pigg och fräsch.

Jag kan känna mig "okej pigg" stundtals en dag. Men ofta dalar det rätt snabbt.

Imorse vaknade jag vid fem, somnade om en timme då jag hörde min älskade åka hemifrån.

Sedanlåg och vred mig och började känna stess och panik.

Klev upp innan åtta, gjorde lite frukost och ville få somna om en stund. Det gick inte.

Så jag donade på med diverse. Började slänga skräp i sopsäckar, packa ner mina böcker, sortera kartonger och lite sådant.

Övervägde ett tag att boka tvätttid.

Me nu kommer den där dippen. Tröttheten som smärtar mig ända in i själen.

Jag önskar jag kunde så somna en stund nu.

Men när jag känner alla dessa "måsten" är det svårt att slappna av.

Jag vill sällan någonting, utan det är en inre press som tvingar mig.

Och de gånger som jag verkligen vill göra något, då finns det absolut ingen energi kvar.

För all energi har gått åt till ondöiga tankar och uppgifter.

 

Jag vet snart inte vad jag ska göra?

 

 

Det här med samvetet

Jag har många demoner i mitt liv

Många spöken som pockar på mitt samvete

Att jag som idag är hemma från jobbet pga sjukdom är illa för mitt samvete

Många gånger är det bättre att genomlida en arbetsdag trots migrän och illamående, eller annat tillstånd

Men jag vaknade idag och kom knappt ihåg mitt eget namn

Och då är det inte bra att sätta sig i en bil resten av kvällen för att hjälpa äldre. 

Jag har försökt sova bort huvudvärken,

försökt äta, dricka vätska, ta värktabletter. 

Inget botar detta.

Många gånger tror jag att min huvudvärk är mitt samvete som vill trycka på lite extra

få min uppmärksamhet på allt som jag mår dåligt över. 

För trots en psykiskt okej dag, trycker smärtan i huvudet på. Jag har lärt mig leva med ddet mestadels. 

Men vissa dagar kan jag inte kämpa emot. 

Då drar jag för gardinerna igen och gråter. 

Nu försöker jag samla ihop spillrorna från denna avskyvärda dag med ett varmt bad

Och kämpa emot lite mer dåligt samvete. 

Imorgon blir en bättre dag

och imorgon är vi en dag närmare vårt nya liv

Kram 💕

Det är mycket känslor och tankar som spelar in vid en flytt. 

Detta blir min..7: eller 8:e gång jag flyttar.

Det är en hel del för en tjej på 24 år.

Jag skulle nästan kunna tror att jag pratade om en person som lever med skyddad identidet och flyr från något hemskt.

Men det är bara jag själv, som haft otur, och tur.

Förhoppning är att detta är en sista flytt.

Det kan hända att det blir en till om många, många år när det är dags för ålderdomshemmet.

Men annars hoppas jag, att min ro kommer nu.

Att det lugn, och den trygghet jag sökt, finns där.

Vid havet, i min allra käraste stad sedan långt tillbaka.

 

Jag letar inspiration, kollar hela tiden alla olika möbel och heminrednings-sidor.

Försöker visualisera mig själv, sittandes i en fotölj på min alldels egna altan, med min alldeles egna bok.

Med barn som leker vid standen, med min nuvarande sambo, som då är min make.

En dröm, ett mål.

 

Jag var nere i källaren idag för att försöka få lite ordning på vad som skall slängas därifrån.

Naturligvis kom jag över en massa papper, bilder och saker ifrån förr.

Jag blev såklart ett känslomässigt vrak för en stund.

All den där smärtan jag tvingats gå igenom.

Som stundtals fått mig att sluta vilja.

Men den har faktiskt tagit mig ända hit.

För att nu, en förhoppningsvis sista gång, packa ner och flytta.

 

Det kommer ta tid att packa och städa ur all smärta och skit som finns begravt här.

Det kommer kännas att jag lever under dessa månader.

Men.

Tillbaka till min visualisering, till mitt mål.

Hitta kraften, hitta viljan att förändra.

Kämpa, och aldrig ge upp.

 

Imorgon skall de innhandlas flyttkartonger och sopsäckar.

 

Kram på er!

 

Det blev just klart.

En livsavgörande förändring blev just påskrivet.

En av många milstoplar.

Mina känslor är.. "All over the place".. , så att säga.

Såklart är jag glad, spänd och förväntansfull.

Men natruligvis kommer stressen också.

Panik över allt det där som skall hinna göras.

1 månad.

3 månader.

Det är minimum och max.

Det är vad jag har att röra mig på, tidsmässigt.

 

Jag tror stenhårt på denna förändring.

Miljöombyte, annat att tänka på.

Det kan inte skada mer. Faktiskt.

Jag tar min älskade själsfrände i handen

och vandrar mot ett nytt liv.

 

 

Tröttheten dödar mig. Jag kan knappt stå upp. 

Och ögonen vill blunda. 

Men ron existerar inte. 

Tankarna hattar hit och och dit. 

Ena stunden är jag tillbaka i det kalla rummet hos psykologen

Andra gången på jobbet och allt som måste göras och sägas där. 

Sedan som ett brev på posten kommer ångesten. Det ständigt gnagande samvetet som äter upp mig. 

Sedan kommer jag att tänka på morgondagen. 

Hur trött jag kommer vara på min ledig dag. 

Hur jag kommer spendera den stressandes och med migrän från helvetet. 

Jag har sagt nej till att somna påverkad. 

Kom på en annan lösning är mitt svar när läkaren om och om igen frågar. 

Så länge jag inte vet vad allt detta grubblande beror på vägrar jag all sorts medicin. 

Men gånger som dessa, önskar jag att jag hade ett skåp fyllt med sådana godisar. Droga ner mig. Bara jag får sova!

För det spelar ingen roll hur trött jag än är

Vad jag än försöker fokusera på

Hur jag än lägger om tankarna för att inte tanka

Det är helt enkelt omöjligt. 

Just nu ligger jag i gästrummet.

Provade sängen från början, tryggheten som finns där inne brukar göra gott oftast. 

Men min älskade sambo visslar med näsan, snarkar och har sig. Och jag avskyr alla sorts ljud när jag ska sova. Och ja, öronproppar skrämmer mig. 

Så jag intog soffan, ett avsnitt Glee och lite mjölk. Men att gå in och lägga sig igen, riskera att hunken vaknar, och att ändå inte kunna somna. Nej så ont vill jag inte honom. 

Min sömnlöshet skall inte drabba den stackaren som snart skall på jobbet. 

Så därav gästrummet, eller katternas rum som det också är. Dom sover alltid här inne. 

Nu hänger ögonenlocken så tungt att jag snart inte ser skärmen.

Men inte fasiken kan jag somna för det. 

Förslag på personer som klubbar en till sömns för en extremt billig peng, mottages gärna!