Till och från. Precis så som jag är.

Jag kan aldrig avsluta något, utan börjar om på nytt istället.

Den här bloggen har funnits i många år. Och jag har aldrig kunnat stänga ner den. Trots att jag bytt bloggportal, slutat blogga, börjat om igen.

Jag älskar bloggandet. Eller nej, skrivandet är det jag älskar.

Men på något sätt är det lättare att skriva i en blogg, på ett och samma ställe. Än göra en drös med inlägg att spara i en mapp på datorn. Hur kommer det sig egentligen?

 

Det är snart ett år sedan jag gjort ett inlägg här.

Så att det få läsare jag hade då inte finns kvar, det förstår jag.

Men även om det vore skönt att kunna få en krona eller två, så tror jag ändå inte det varit för den del som jag bloggade från första början. Det var just det där andra. Att när jag loggade in i bloggen, så loggade jag även in i den del av hjärnan som inte har hämningar.

Fingrarna vill aldrig sluta flyga över tangenterna. Till skillnad från när jag bara skriver i ett word dokument på datorn. Då står fingarna still. Märkligt.

 

Min lust till att göra ytterligare en comeback,det är en märklig anledning.

Min mamma berättade för mig, över en bit pizza, att hon skulle börja blogga. Via deras egen hemsida.

Mestadels om hästarna iofs. Men. Jag kan ju inte, på riktigt, låta min egen mamma vara en bättre skribent än mig själv. Så. Här är jag igen.

 

Och om det håller i sig denna gången, det märker vi väl inom ett år igen.