Fruktansvärt mycket också. 

I vanliga fall pratar jag ofta bara strunt med mina pensionärer. Allt från väder och vind till mat och politik. Ofta sånt jag inte vet ett skvatt om. När jag får frågan - hur vägunderlaget? -Jovars, jag tog mig ju hit, är mitt standard svar. Mer än så sträcker sig inte min kunskap om der ämnet. 

Men känslor. Familjehistoria, psykologi, senaste trenden inom sociala medier. De är lättare ämnen. 

Idag har jag dock mestadels hållt på mig till känslorna. 

En gång för alla, har jag nu bestämt att djupgräva i mitt förflutna. Rota runt i hjärnan efter svaren på alla frågor. Jag har med andra ord tagit upp min kontakt med psykiatrin. 

Detta iskalla ställe.

Jag ryser bara av blotta tanken att spendera alla dessa timmar där. 

Men. Att älta, och gräva, och reda ut. Det gör mig allt som ofta gott. 

Och med tanke på det jäkla helvete jag lever i just nu, med mina perioder och tårar, så kan det ju knappast bli sämre av att öppna munnen ett par timmar i månaden. 

Och med ord genom munnen, kommer ord genom fingrarna. Jag pratar, och sedan skriver jag.  Som på ett rullande band följer dessa varandra. 

Jag har så mycket att skriva. Jag vill aldrig sluta. Men. 

Vardagen kommer ikapp, och just nu börjar de lukta aningen bränt från köket och magen skriker efter mat!