vågar
inte
somna

tänk om jag slutar andas i natt?
När mörkret lägger sig och det sista ljuset brinner ut
när tystnaden kommer och natten är här
då ligger jag vaken och skakar
vad är det för fel på mig?
Frågar jag mig själv
svaret är långt borta
kanske för att jag inte vill höra
eller för att det inte finns något

Livet är vackert
ta vara på det
gör ditt liv till det bästa du levt

men utan mening
hur ska jag då finna lust?

En dag. Någon gång.
Kanske inte nu. Eller imorgon.
Eller ens inom det närmsta åren.
Men tids nog
ska jag älska mig själv.
Och jag tänker börja med att tycka om mig själv.
Jag har lärt mig det som jag hoppas att alla redan vet och gör.
Alla personer, individer. Var och en av oss, är själva.
Vi är aldrig någonsin ensamma, men alltid själva.
Och vi ska leva vårt liv som vi själva vill. Och det gör att det bara finns en enda person i vårt liv som är viktig.
Och det är DU.
Det är JAG.
JAG ÄR DEN VIKTIGASTE PERSONEN I MITT LIV.

Jag skulle aldrig överleva utan min vänner eller min familj
men jag skulle heller aldrig kunna finnas där för dom om jag själv inte visste min plats i mitt liv.
Ordspråket "man kan inte älska någon annan fören man älskar sig själv" har jag lärt mig använda nu och förstå, på rätt sätt.
För trots att jag ännu inte lärt mig älska mig själv och vara trygg i mig själv, så älskar jag mina vänner och min familj oerhört mycket. Och det är ju tack vare dom jag kan inse att även jag själv borde kunna älska mig själv. För om dom gör det, varför ska då inte jag kunna göra det?
Jo men det kan jag.
Och det kan även du!

Jag har spenderat mer tid med mig själv det senaste året än jag troligtvis kommer göra i framtiden, och det har vart mitt absolut bästa år hittills. För jag är trygg i mig själv, iaf tillräckligt för att våga vara mig själv i nästan alla sammanhang.
Jag är den jag är, och helt ärligt så tycker jag att jag är helt okej.
Det borde ju vara så enkelt, att bara vara sig själv och tycka om den man är född till att vara.
Men det är det absolut svåraste att göra.
Men även det viktigaste.

Vänner, börja dagen och sluta dagen med att bemöta er personlighet och er spegelbild.
Du ska leva med dig själv resten av livet, och hur ska du orka göra det om du inte förstår ditt eget värde?
Tro mig, Du är underbar, på ditt sätt.
Och om du finns där för dig själv, och om du bryr dig om dig själv, och värdesätter dig själv. Ja då lovar jag att allt kommer bli så mycket lättare. Och du kommer orka med allt som komma skall.

Sköt om dig
för det tänker jag gör. Varenda sekund!

XoXo
Fiie

Efter ett samtal med min Helen från stödcentrum och sedan en lite halvdeppig dag kände jag att det behövdes ett ordentligt deeptalk med min älskade. Så vi satte oss i solen och började konversera. Resultatet blev att vi kom in på meningen med livet. Ödet, själsfränder, kärlek, sjukdomar och lycka.

Jag är på väg in i dimman igen.
I den nattsvarta, smärtsamma och instängda dimman.
Där endast elaka röster och hårda slag existerar.
Jag vill verkligen inte in dit. Jag vill kunna kontrollera det den här gången.
Jag vill bara stanna kvar i mitt eget liv och ha kontroll över det.
Jag vill inte behöva ligga i sängen och gråta varenda natt för att sedan låtsas om som att allting är super bra.
Jag vill bara ha det normalt.
Men jag pallar inte pressen.

Jag tror inte att en person som inte gått igenom en depression förstår hur jävla smärtsamt det är.
Hur allvarligt farligt det kan vara att må dåligt.
När allt blir svart, och när ingen person i hela världen tycks kunna förstå hur jävla dåligt du mår.
Eller när alla andra är sådär lyckliga och glada så du bara vill kräkas på dom.
Och när du inte kan ta dig ur sängen utan att du måste göra dig själv illa först.
Då är du inne i dimman. Och då kommer ingen förstå sig på dig.
Du kommer få höra " Ryck upp dig" eller " Vi har det alla tufft nu, sluta överdriv" eller den värsta " Men gumman då, det kommer bli bra". Och med dom orden i ditt huvud kommer du garanterat att vilja slå till personen på käften och skrika " ÖPPNA ÖGONEN FÖR I HELVETE! DET BLIR INTE BRA. JAG ÄR SJUK" 

Jag önskar att det fanns någon i denna värld som kuna förstå sig på mig.
Som vore lika skadad av livet som jag är.
Men det finns det inte.
För när allt kommer omkring, då är jag helt jävla fucking ensam.

/ Sofie

Någon gång varje dag fylls min själ med en känsla längtan.
Det kan infinna sig mitt på dagen i skolan, precis när jag vaknat eller vid ett sådant tillfälle då jag besöker the ladies room.
Vissa dagar är det en orolig längtan, andra en förväntansfull och i vissa fall en smärtsam längta. Men allt mer ofta har känslan av längtan handlat om närhet. Min kropp skriker efter närhet och beröring just nu. Skit jobbigt verkligen!
Jag har lärt mig att inte pressa bort känslorna när dom kommer, utan istället ta vara på dom, utforska och se vart dom tar vägen innan de lämnar min kropp och själ.

Jag är helt övertygad om att jag inte är ensam om att allt oftare fyllas av känslor helt utan förvarning. Det är nog något som händer de flesta, och jag tycker det är toppen. Att ha förmågan att känna känslor, och speciellt positiva eller värmande känslor är ju toppen!
När det kommer till att känna längtan så kan det dock inte alltid vara positivt eftersom man ibland längtar så mycket att det helt enkelt gör ont. Vilket händer mig emellan gångerna.
Jag tacklar det dock bra eftersom jag som sagt lärt mig hantera de, men för vissa kan en stark längtan efter något speciellt såsom andra känslor och bekräftelse vara så smärtsam och outhärdlig att man blir skrämd. Och kanske till och med stöter bort känslan och tillåter den aldrig att göra en illa igen.
Till er kan jag bara säga, hold on. Det kommer inte alltid vara så. En dag lär du dig hantera de smärtsamma med att längta och den dagen kommer du känna dig mer befriad än någonsin förut.

Jag längtar alltid hem igen. Varenda dag så fort jag låser dörren till min lägenhet så längtar jag tills jag får låsa upp den igen om komma in i min värme och trygghet. Så nu ska jag njuta extra mycket av att vara hemma i min säng och äta lite mat.

Sluta aldrig längta.
/ Fiie

Jag ser mig själv i spegeln och upptäcker en massa fel. För mycket fett där, en ny cellulit här och påsar under ögonen, som grädden på moset är jag blek och osexig. I mitt huvud går tankar som ” jag önskar jag kunde gå ner fem kilo” eller ” Varför ser inte jag ut som Jennifer Aniston eller Beyoncé? ” och den alltid återkommande ” Åh, alla ser bättre ut än mig”.  Jag har länge trott att om jag ser annorlunda ut på utsidan så kommer min insida förändras och jag blir den vackra person jag vill vara, och framförallt blir jag lycklig. Men är det verkligen så?

 

Ni som läser Blondinbellas blogg vet ju hur mycket hon skriver om självkänsla och hur viktigt det är att äta för själen och att trivas med den man är, även om man inte är size 0. Jag brukar ofta hålla med om det hon skriver eftersom jag tycker det är ett klokt tänkande, och jag ser på henne att hon inte är anorektiskt smal eller ohälsosam. Jag tycker inte om när folk trycker ner henne och dömer henne, och jag tror starkt på att hon lever efter det hon skriver också. Hon har den där utstrålningen som jag kämpar så hårt med att hitta, hon lyser styrka, stolthet och självkänsla!

 

Jag är idag så missnöjd med mig själv som det bara går att bli, jag har nått toppen av botten i att kritisera och hata sig själv. Men jag har också insett att för att kunna nå dit där många andra befinner sig, nämligen vid den punkten att man är nöjd med den man är och att man kan le på ett kort och det syns att man är vacker, både från insidan och ut, då måste man börja djupt inne i själen. För det går inte att förändra sitt utseende om man inte är beredd att kämpa och göra uppoffringar för det.

 

Det är inte lätt att vara vacker idag, för trots att du kanske ser otroligt bra ut och har ett bra liv så kan du avsky den du är, av den enkla anledningen att pressen på att se ut på ett visst sätt ökar så enormt. Om vi bara kunde ändra på vårat tänkande och istället för att tänka ” Tänk om jag såg ut som henne.. ” till ” Jag ser ut som jag gör, och det är jag Stolt över!” så skulle så många må så mycket bättre. Tror ni inte det?

 

Det största hindret för mig att komma över för att blir nöjd med den person jag är, både till utsida och insida är att sluta trycka ner mig själv istället för att berömma och kritisera mig själv på ett positivt sätt. För om jag lyckas med att stå för den jag är och gå med rak rygg till gymmet, då kommer jag definitivt att kunna prestera 110 % och jag kommer se ett resultat. För det är faktiskt så att om vi är missnöjda med oss själva och tror att ”bara jag börjar med träningen” så mår man bättre, så uppnår man inte alls samma resultat som man kunde göra om man tänka annorlunda. En av dom viktigaste frågorna att ställa till dig själv innan du går till gymmet eller tar på dig joggingskorna för en promenad är ” Varför vill jag träna” Jo, för att jag mår bra då. Jag tränar för Min egen skull, för min hälsa och för mitt välmående. Inte för att gå ner i vikt eller för att tror att du blir lyckligare bara för att du tränar och slutar att äta.

Kom ihåg:

Du blir lyckligare när du tränar för att du mår bra av det. Du ser resultat när du är positiv till att träna och du uppnår din maximala styrka när du inser ditt värde som person!




/ Fiie