Den fas jag går igenom nu känns som den värsta. Men ändå är jag övertygad om att den, likt alla de andra, är nödvändig, och att jag om tio år kommer förstå varför. 

Jag kämpar hårt med att vara ostressad, och ta dagen som den kommer. Jag bestämmer mig för en uppgift att genomför, och allt därefter är bara plus. Jag försöker radera vissa måsten ur min vardag, sålla bland de som känns viktigt, nödvändigt, roligt, givande och de som bara är dumma krav. 

Jag längtar till nästa år. Kanske låter konstigt, men jag ser något i 2016 som jag inte vågat se ännu. Och därför är jag förväntansfull dit. 

Men. En dag i taget först. 

Jag känner mig någorlunda harmonisk just nu. Jag kan slappna av en aning. Trots att de finns massor att sysselsätta sig med.