Jag och min sömn.

Vi har bråkat mycket genom åren.
En del perioder värre än andra.

Sömnen har i många fall övergivit mig. Bara försvunnit och inte kommit tillbaka på ett bra tag.

Då blir vi oftast lite mer överens igen, dock bara för några nätter. Sen är vi där igen.

Den senaste tiden har varit bedrövlig. Jag har kämpat så innerligt för att behålla sömnen hos mig.

Men det har inte gått så bra.

Så för ett par dagar sedan bestämde jag mig för att ta hjälp utifrån, jag klarade helt enkelt inte av en strid till.

Jag svalde därmed min stolthet, och i form av en rund, liten vit tablett somnade jag för första gången på länge, utan ett enda litet tjaffs med sömnen.

Jag vaknade dagen efter, i rätt tidig morgontimme. Och min första tanke var - Hur gick detta till?

För "normalt" brukar mina morgnar bestå av dunkande huvudvärk, illamående och bedrövligt trötta ögon.

Jag brukar minnas hela natten, och hur jag kämpat på med att få sova iaf någon minut.

I lördags minns jag bara att jag var pigg på morgonen. Och att jag inte hade huvudvärk.

 

Så jag vet inte riktigt.

Men kanske är det så, att jag får lova att släppa lite på mina åsiket och det här med sömntabletter.

Jag är väldigt, väldigt, anti mot all form av medicin egentligen. Men. Om jag ges möjligheten att få vakna upp åtminstone en morgon och känna att jag faktiskt har energi över till att kliva ur sängen, så tror jag att jag tar den.

 

Jag har iaf fått sova ordentligt känns det som, och även om det är att lura kroppen, eller hur det går till, så bryr jag mig just nu inte. För jag har för första gången vunnit en kamp mot sömnen.

Och det är så förbannat skönt.

Och jag har i övrigt haft en väldigt fin helg.

Med förlovning och allt.

 

Så nu ska jag nog orka lida mig genom en hel veckas arbete!

 

Kram på er!