Att vakna och känna sig sådär lugn och harmonisk hör ju kanske inte till vanligheten i min vardag, som ni förmodligen redan listat ut.

Men imorse hände de oväntade.

Jag vaknar upp, förbenat tidgt för att vara en ledig lördag, Men jag jag väntar mig om, och somnar tryggt igen i famnen på min alldeles egna hunk.

När jag vaknar för andra gången är det i panik. Kollar på klockan igen och det har endast gått ett fåtal minuter.

Efter lite snabbt överläggande med mig själv om varför sådan panik, somnar jag åter igen.

För att vakna en tredje gång, och bara le.

Det var en fröjd, att få vakna, känna mig utvilad trots dessa små uppvaknaden.

 

Dagen fortsätter ju naturligvis inte i detta harmoniska tillstånd.

Stressen, ångesten och sorgen över än det enda, än det andra förföljer mig.

Men på något konstigt sätt har jag lyckats få ihop en relativt bra lördag.

Trav, hockey, middagsrester, och lite tvätt.

Och snart är det kampsport på TV:n.

 

Imorgon har jag inte en endast plan.

Vilket är både positivt och negativt. För jag vet att mina planer ofta brukar fallera. 

Men att ha någon sorts plan för dagen brukar ändock hjälpa mig att förhindra ovälkommna dippar och utrbrott av ångesten. Så det är lite kluvet hur jag borde göra. 

Men eftersom jag har en relativt spänd och innehållsrik vecka, väljer jag faktiskt att vara utan plan för morgondagen. Uppstår problem, så löser jag dess där och då. 

 

Det är kanske inte det mest intressant att läsa om idag.

Men jag behöver varitation.

Att ständigt skriva om min kamp med känslor är utmattande, och behöver imellanåt få vila.

 

Kram på er!