Många är de gånger som jag förbannat oss för att inte hålla fast i vänskapen. Många är de gånger som jag gråtit över saknaden till din närhet. Många är de gånger som jag minns tillbaka till alla de stunder vi fick en ny chans, och lovade varandra att aldrig släppa taget. 

Att nu vara medveten om att de aldrig kommer en ny chans. Att nu vara medveten om att din röst, med de alltid så vackra och vänliga ord, endast är i mitt minne. Det är obeskrivligt smärtsamt.

Jag glömmer aldrig den relation vi hade. De känslor som den tände, och släckte. De otaliga gånger vi suttit i din bil, och disskuterat. Ibland löste vi världsploblem, ibland satt vi bara stilla vid havet och njöt. Ibland blev vi ovänner. 

Och medan jag nu med sorgliga tårar skriver, kan jag ändock inte sluta le. 

För trots det tragiska, den smärta, sorg och det bedrövliga tomrum du lämnar hos så många, så var du en person som spred glädje, vart än livet tog dig så valde du alltid att tillslut le. 

Och det är det där gudomliga leendet, de tindrande ögonen och det mest kärleksfulla hjärtat som alltid ville älska. Det är det jag bär med mig, tills vi möts igen.   

Jag älskar dig, på de sätt som bara vi kunde älska varandra. För alltid. 

Sov gott, du fantastiska människa.