Vissa dagar är svårare än andra.
Ibland vaknar jag bara med en tung sten över bröstet som gör det svårt att andas.
Märker att jag gråtit och sovit oroligt under natten.
Det är som att när jag väl vaknar upp, vissa dagar, så vet jag att jag inte mår bra.
Och då försöker jag alltid tänka " nu gör jag en bra dag ". Men det är helt omöjligt.
Jag kan inte styra eller kontrollera dessa dagar.
Dom måste bara få finnas där och gå över av sig själv.

Jag får liksom ligga kvar där i sängen tills jag känner att min kropp tillåter mig att stiga upp.
Gråter alla tårar jag kan. Skriker kanske lite och tycker att detta är det värsta som finns.
För det blir alltid bättre efteråt.

Idag är en sådan dag då jag inte går utanför dörren.
Då jag ligger i soffan och inte bryr mig om att solen lyser utanför och att ångesten dödar mig.
Dessa dagar är svåra att genomlida.
Men jag har efter många år kommit fram till att det är det enda sättet.
För jag kan inte ljuga för mig själv.