Det har kommit stunder, då jag tvivlat så mycket att jag kastat ut hoppet.
Det har funnits mörka tider, då jag bara gråtit och tänkt att allt är meningslöst.
Men. Tänk om det verkligen är så. Att det blir bättre då?

Jag stängde dörren för dig häromdagen. Och när jag gjorde det, raderade dig och allt det där som gjorde mig ont. Då log jag medan tårarna rann. För det kändes ändå okej.
Jag har gjort det så många gånger förr. Levt i lögn. Tänkt att jag inte är värd bättre än smärta. Att vara oönskad och inte älskad.
Men nu känner jag, någonstans inom mig att det inte är sant. Lögnen var egentligen inte du. Utan mig själv.
Jag ljög när jag intalade mig själv att jag förtjänade varenda slag och hot. Alla det smutsiga orden du kastade till mig.
Jag ljög när jag övertalade mig själv att jag älskade dig för att du är så underbar.

Jag erkänner det.
Och jag stänger nu inte bara dörren för dig. Jag stänger dörren för lögn och smärta.
Jag öppnar istället några fönster, för att hitta den vägen som ger mig rättvisa och ärlighet.

Jag älskar dig inte längre.
Och jag tycker på riktigt att du är en nolla utan en ljus framtid.

Och jag vet att det kommer ta mig tid att komma dit där sanningen är.
Men jag börjar med att leva idag utan lögn.
Sedan tar jag det därifrån.

Det kommer en morgondag.
Och den ska jag ta hand om.
För.
Det blir bättre.

/Fiie