Aldrig kan livet bli komplett, perfekt och helt i balans.
Det ska alltid vara någonting varenda dag som går snett, får mig att tappa fotfästet lite och bara sucka eller gråta en skvätt.
Varför är det så tror du?
Är vi födda utav den anledningen att vi hela tiden ska gå i ovisshet och obalans?

Jag hade en helt amazing kväll och natt häromdagen. Då allt jag gjorde kändes så bra och rätt.
Det fanns en människa och ett djur som gav mig lite värme och kärlek.
Det fanns glädje och ljus.
Och jag kan leva på den stunden jäkligt länge, bara jag vet att den kommer tillbaka.
Men det är just den där känslan av att Inte veta om den någonsin kommer att komma tillbaka, som gör mig nedstämd och lite fucked up.

Jag ska ringa min bästa ikväll och få lite distans till allt.
Det är vad jag brukar göra när tankarna har en tendens att skena iväg liksom.

vi hörs snart igen skulle jag tro, med mera konstiga tankar.

Puss / Fiie