Jag hade en enda regel. En enkel regel att följa.
Men jag bröt den i samma stund som jag satte upp den.
Denna idioti jag har. Att jag aldrig lyssna på hjärnan.
Mitt hjärta styr mig.
Kärleken för kärleken. Övervinner alltid mina regler.
Förbannat!

När jag såg dig första gången, såg djupt in i de där mörka och förtrollande helvetes ögonen, då var det kört för mig.
Jag visste från den stunden att jag skulle behöva krafter från högre makter för att motstå frestelsen.
Men jag vek mig så enkelt. Med en enda blick fick du mig att ge efter för allt jag än en gång försökt bygga upp.
Något försvar fanns inte, det var bara du som hade kontrollen då.
Och flera gånger om.

Nu står jag här igen, mer förvirrad än någonsin och så arg att jag spricker.

Men vem kan jag skylla på?
Endast mig själv.

Så nu försöker jag på nytt.
En enda regel.