Redan igår kväll kände jag att idag inte skulle bli en bra dag.
Och jag fungerar ju på ett underligt sätt, så om min kropp har bestämt sig, då är det så.
Mina känslor går verkligen inte kontrollera under några som helst omständigheter, jag har försökt!
Så när jag vaknade upp och märkte att jag inte skulle lyckas ta mig ur sängen på några timmar så gjorde jag det bästa av situationen. Tog en snus, lyfte upp Fabian i sängen och såg några avsnitt Glee. Sedan somnade jag om och vaknade inte fören runt 12.30.. Sjukt!

Men nu har jag lyckats tagit mig upp, ätit lite mat och tänt lägenheten full av ljus.
Känner ett litet lyckorus eftersom jag vet att min man kommer hem om bara någon timme!

Jag är ju inte typen som njuter av ensamheten eller i mitt eget sällskap, det är ju så förbannat tråkigt.
Jag är ju lite översocial och väldigt mysgalen av mig ^^ Men jag måste ju någon gång lära mig, eller hur?
Och nu när jag har min Fabian, så känns det genast så mycket lättare. För den känslan som infinner sig, när han kommer jamade och hoppar upp i mitt knä och vill gosa, den är obeskrivlig.
Det är ren och skär kärlek! :)

Så när jag får den där känslan av att inte må så bra eller när jag vet att det kommer bli en lång och smärtsam dag, då vet jag också samtidigt att det är bara att rida ut stormen, för innerst därinne, så är jag så lycklig och älskad!

Och vet ni vad mer? Det som fick att verkligen kliva ur sängen var när telefonen ringde, och min fantastiska Pernilla från Göteborg ringde. I 3 års tid så sågs vi i stort sett varenda vecka i det där rummet på KUM. Och än idag, trots att jag flyttat och vi inte längre ses, så tänker hon på mig. Snacka om att bry sig om sina "patienter". Åh, underbara och fina Pernilla! :)

Ha en underbar vecka, snart är det Jul! =)

/ Fiie