Har ni befunnit er i en svacka någon gång?
Där allt ni gjort bara känns sådär förjävla meningslöst?
Att varje dag somna och vakna upp med känslan av att det inte är värt att kliva upp eller somna.
Tror det är få faktiskt som på riktigt varit nere i ett stort svart tomhets hål.. Och ni som vart det, ni förstår precis vad jag menar nu.

För tillfället så drömmar jag mig bort ordentligt. Nästan sådär så att jag inte känner marken under mina fötter utan svävar på moln av lycka. Jag har valt plats och människor att drömma om. Och ska snart till att sluta mina ögon och bara le.
Men ögonen hålls uppe och tårarna kyler min kind. Jag har fastnat i depressionen. Igen.

För bara någon dag sedan satt jag på en bänk ute i kylan med en polare och snackade. Djupa samtala.
Och jag försöker minnas vad han sa till mig. Men det är som bortblåst ur mitt minne.. Typiskt, eller hur.
Men min poäng är.
Hur kan en människa le ena dagen, och vilja försvinna från jordens yta och sväva bland moln nästa?
Det är för mig en gåta.
Men jag ska hitta ett svar på den. Om inte någon annan redan gjort det?