Jag förstod väl det.
I samma sekund som jag bestämde mig för att ge upp bloggandet på denna blogg så började mina fingrar klia och allt bara kom till mig.
Jag är så lyckligt lottat att ha fått talets gåva. Verkligen. Jag älskar att jag är en person som kan uttrycka mig i både tal och text. För det är inte många som kan det. Inte på den nivå jag kan.
Jag är också så lycklig som känner att jag på riktigt är född till en anledning. Och att jag just i detta nu, bestämmer mig för att gå den vägen till mötes. Den vägen som kommer vara tuffare än allt annat, men även det bästa jag gör för mig själv.

Jag sitter här och läser igenom alla gamla inlägg och bara blickar tillbaka.
Det finns så mycket känslor och tankar i denna blogg. Och jag vet att jag aldrig kommer kunna radera allt.
Det finns för mycket minnen i dessa texter och det finns för mycket verklighet och känslor som jag behöver.
Denna blogg är ett liv. Ett liv i text.
Jag älskar det livet. Jag hatar det också. Men det är en vacker och hemsk hatkärlek.
För hur som haver, det är mitt liv. Mina texter.
Och det ligger publicerade in the world wide web. Cyberspace.
Världen där det finns verklighet. En verklighet som jag som bloggar kan vinkla precis hur jag vill.
Jag kan ljuga bäst fan jag vill. Men jag har aldrig gjort det.
Aldrig.
Allt har vart sanningen, ärligt och taget från själen och hjärtat.

Men det är väl det som gör att jag inte längre vågar?
För visst finns det läsare. Men som jag skrev i förra inlägget, de till mer än 50% läsare som gottar sig, skrattar och sedan snackar skit.
Många bryr sig heller inte. Det tycker jag är skönt. Många har släppt det där och gått vidare.
Men det finns fortfarande hemska människor.
Och det är fel av mig att tillåta dem vara hemska.

Jag står inför svåra beslut i mitt liv.
Och kanske är det dags att gå tillbaka och använda sig av den fina rosa dagboken igen?
För på så sätt är det bara jag som vet, och jag som kan läsa.
Men det är inte lika roligt för er, eller hur?
Vad ska ni då fördriva tiden med?
Svaret är enkelt. Det är inte mitt problem.

Jag återgår till mina tankar nu.
De jag vill bevara i hemlighet.

/ Fiie