Det lider mot sitt slut. Mina tre år i Göteborg är över.
Studenten är om 3 dagar och min flytt hem till Norrland om 4. Är det såhär det ska sluta bara?
Efter 3 år, 3 flyttar, 4 olika boenden och så mycket känslor, smärta och hårt arbete. Är det verkligen över nu?

Jag vet inte om jag vill skratta, gråta, känna glädje eller sorg. Det är så förvirrat allihopa.
Jag hade så mycket förhoppningar när jag valde att lämna Kramfors för Göteborg, och jag mådde så oerhört bra den dagen jag ändrade min adress. Fast sen fick jag ändra den igen, och igen. Och nu måste jag ändra den igen.
Jag till och med folkbokförde mig här. Och nu ska jag flytta. Lämna allt.
Som sagt, mår jag bra eller mår jag dåligt?

Det mest smärtsamma är nog att lämna denna fantastiska lägenhet som under 2 år vart mitt hem, min trygghet. Mitt lugn. Nu kommer jag få trängas med 5 andra människor i familjen.
Jag kommer sakna mina tysta stunder, eller mina nakna dansstunder till Lady GaGa.. Och att skita med öppen dörr.
Fan. Det är mycket som blir annorlunda igen. Jag har ju liksom vant mig så mycket vid att vara själv.
Jag har mått dåligt över det, förbannat jävla dåligt för jag hatar ju att vara själv. Men ändå, det har vart skönt vissa stunder.

Det är helt otroligt vad mycket jag lärt mig, om både mig själv och om andra.
Och för att inte tala om allt jag lyckats ta mig igenom.
Alla det polisförhör jag suttit i, alla gånger jag legat på sjukhuset för att jag skadat mig själv.
Alla fyllor som slutat i kaos. Alla panikångest attacker och tårar. Fyfan så jag har gråtit. Ibland i flera veckor i sträck.

Men jag har ju vart med om roliga saker också. Ohja.
Jag hade en fantastisk tid under första året med mitt ex. Det var bra tider.
Sen gjorde vi slut. Och jag flyttade och började på riktigt umgås med alla underbara brudar. Åh, jag älskar er enormt mycket, det ska ni veta. Vi har festat, vi har skrattat, gråtit. Vi har dansat, vart på bio, haft tjejkvällar, grillat i slottsskogen, vart på konserter, på bio, vi har solat, badat, tränat, pluggat och fikat. Jävlar vad vi spenderat många timmar på caféer. Speciellt Espresso House!
Och jag förstår att vi kanske aldrig mer kommer ses.. Det gör ont i mitt hjärta.
För vi har gått igenom så otroligt mycket tillsammans och ni har gjort mitt liv helt fantastiskt.

Och så skolan.
Underbara, älskade Aspero. Den bästa skolan jag någonsin gått på.
Den har alla det bra, (och helt jävla värdelösa!) lärare man kan önska sig. Och jag har lyckats med det som jag alltid trott vart omöjligt, jag har bra betyg. Riktigt bra. Och allt tacka vare mina lärare.
Ni kommer vara de allra mest saknade personerna för mig. Marie på gymmet, Stefan, Christina, Anne-Li, Knoppen, Helena, Sara, Florin och många andra!

På onsdag morgon kommer mamma ner, och då ska här städas och packas. Sen är det studenten.
Sen är det helt och hållet över.
Men vem vet. Jag kanske återvänder någon dag.
Det vore inte fel.

Men för nu, avslutar vi detta kapitel i mitt liv, och börjar om på ett nytt(ja, det ska annorlunda att bo hemma igen!)

Detta blir kanske mitt sista inlägg i denna del av Sverige, för nu väntar dagar fyllda av ännu mera skratt och tårar.

Och ni, glöm inte att slänga in en kommentar om ni kommer sakna mig. ;)

XoXo
Fiie