Det har nu fått 2 år.
2 långa, händelserika och känslofyllda år.
Varje dag har varit en ny dag, en ny kamp. En ny överlevnad.
Jag har klarat det. Trots att jag mer än ofta har känt mig livslös. Men jag har gjort det.
Och nu står jag här idag, men nya problem att ta mig igenom Men fortfarande med samma smärta som jag kände just då.

Det är märkligt detta. För det känns som att jag inte vill tänka på att det gått 2 år, men samtidigt känns det som att jag måste göra det. Av någon anledning. Konstigt.

Hur som, jag känner mig nu bara allmänt trött och vill bara sova. Och jag tror inte det gör mig till en sämre, eller bättre människa och sitta här och älta, tänka och känna allt det där som jag kände just då, för två år sedan.
Eller hur?
Jag tror det är lika bra att jag ska radera allt just nu, tänker på att jag lever, att jag har nya problem och nya saker att göra och tänka på. Det gör mig nog gott.

Eller nått. Fan jag är bara jävligt förvirrad över detta.
Jag känner något som jag inte trodde jag skulle göra. Lättnad, samtidigt som smärtan mördar mig på ett sätt.

Mina tankar och känslor såhär 2 år efter den där natten, är nog bara mest.. jag vet inte.
Förvirrade. Blandade.

Jag önskar bara att jag orkar fortsätta kämpa framåt.