I det nu så tysta huset kommer tankarna krypandes till mig.
Det där som jag hela dagen kämpat för att inte släppa fram, som jag med vilja raderar.
Det kommer nu. Känslor, tankar, funderingar. Stora beslut som ska fattas. Rädslor som ska övervinnas, hinder som ska krossas, minnen att sortera och känslor att trassla ut.
Kärlek. Hat. Glädje. Ilska. Rädsla.
Jag har ingen lust.
Jag vill bara försvinna. Det är så jävla jobbigt.

Jag skriker det vanliga tysta skriket.
Fäller den vanliga tysta tåren som bli till is på min kalla kind.
Den brinnande känslan som ger mig lusten.
Lusten att greppa taget om det vackra vassa föremålet.
Åh. Bara lite smärtstillande blod.

Nej.
Övervinna rädslor var det ju.
Kanske dags att lägga det förflutna bakom sig nu?
Jag måste våga.
Fast inte ikväll.
Jag kan inte göra det själv.

Men minnen väcks till liv.
Det går inte att undvika dom. Hur mycket jag än försöker kommer det alltid att komma ikapp mig och äta upp mig.
Om jag inte bestämmer mig.
Jag måste bestämma mig. Så är det ja.
Bestämd.

Fast inte ikväll.
Ikväll behöver jag det här.
Bara lite.

Finns det något annat sätt att orka med annars?
För vad gör egentligen mest ont?
Att bara fylla ryggsäcken med minnen och fortsätta leva i dom?
Eller sortera dom en gång för alla och sedan fortsätta livet i glädje?

En annan kväll får vi svaret.
För nu kommer ångesten och skriker på mig.