För en stund kan jag andas, känna att jag lever och till och med känna en liten släng av glädje och lycka inom mig. Det måste ju vara det underbaraste som hänt mig de senaste.. hela livet?
Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna gå från att vakna upp med ångest och bara vilja dra täcket över huvudet och sluta andas, till att vilja springa, skrika och hoppa av lugn? Där satt den.

Nu jädrar ska jag hålla kvar den lågan inom mig.
Jag ska tametusan fixa detta nu, jag måste. Jag vill!
Nu ska jag och viljan och lyckan bli sams igen. Sådeså!

Vänner, håll mig kvar i livet och släpp aldrig taget. Jag behöver er mer än någonsin nu.
Älskade, underbara och fina människor som ni.
Jag älskar er, och ni vet precis vilka ni är.




XoXo
Fiie