Det kommer alltid så oväntat och snabbt.
Den där känslan. Ensamheten.
Ångesten och rädslan.

Det är som att jag blundar och sen är allt annorlunda.
Jag log nyss, men nu droppar det blod över mina bara ben.
Jag gråter hysteriskt just nu.
Varför blir det alltid så ?

Jag känner mig strandsatt utan hjälp.
Så där övergiven som bara jag kan känna.
Fuck. Jag hatar det.

Inget hjälper. Inte medicin, inte cigg, inte sprit.
Inte blod och inte sömn.

Jag önskar jag kunde ringa dig och gråta.
Bara ha dig där.
Du säger alltid rätt saker. Du vet vad som raderar de där tankarna och känslorna.
Du vet hur jag ska göra för att slippa må som jag gör.
Du vet allt.
Du är min livlina.

Men jag är som sagt övergiven och strandsatt.
För ingen annan än Du kan göra det omöjliga möjligt.
Och just nu finns inte du.

Jag blundar igen och fantiserar.
Drömmer om ett land där jag inte är ensam och där jag kan vila tryggt i din famn.
Jag fokuserar på det som är positivt och vackert i min tillvaro.
Den smärta som bränner inombords blåser iväg med dina andetag.

När jag öppnar mina slutna ögon igen så ser jag fortfarande inget ljus.

Det här kan sluta hur fan som helst.
För utan dig har jag ingen kontroll.