Jag har precis kommit hem efter att ha besökt helvetes stolen hos tandis för första gången på typ.. 4 år?
Jag ogillar verkligen tandläkaren. Jag är inte rädd som många andra för nålarna eller så, jag tycker bara det är så sjukt obehagligt och jobbigt att gå till tandläkaren. Jag är liksom 19 år nu, och jag kan ta hand om mina tänder själv, nån jävla brud i 30 års åldern ska väl inte få komma o säga åt mig vad jag borde göra och inte? Seriöst.
Att ligga i den där obekväma stolen o få en massa äcklig sörja insprutad i min mun är så otroligt hemskt och obekvämt att jag kan nog inte beskriva det i ord.

Att vara hos tandläkaren gör ont och det är inte givande på något sätt. Jag har aldrig, och då menar jag Aldrig! haft hål i mina tänder, har aldrig haft en tandställning ( fast jag dock tycker att jag borde haft en! ) och har alltid fått höra hur fina tänder jag har, så även denna gång. Vid årsskiftet måste jag börja betala för att gå till tandläkaren, det tänker jag inte göra! Jag använder ju tandtråd och borstar tänderna noga 3 gånger om dagen. Så ingen mer gubbe eller tant ska få vara i min mun, som är enligt min mening det mest privata jag har. Min tänder är mina tänder, och min mun ska inte blottas något mer nu. Eller jo.. jag tänker ju iofs bleka mina tänder när jag får råd.

Nu tänker jag trots tandskötersebruden och käka middag, inte fan ska jag svälta bara för hon sagt det. Icke!
Och en massa massa sockerdricka ska jag hälla i mig också. ( Nej, men jag kommer alltid vara lite trotsig.. ! )

Är det någon mer än jag som hatar tandläkaren?

/ Fiie

Efter 19 år har nu mina fina, vita och omhändertagna tänder fått sig ett sista besök hos den där tandläkaren..
Varför vill man egentligen bli tandläkare, det har jag Aldrig fattat? För att man inte var tillräckligt smart för att bli riktigt läkare? Eller för att man själv hade så fula och missbildade tänder när man var ung så då ger man igen?