Nu, när jag står här. Mitt uppe i livet och i all stress kring skolan, framtiden och sökandet efter någon som kan uppfylla mina krav på en pojkvän. Mitt uppe i att försöka leva, och reda ut trassliga barndomsminnen.
Mitt uppe i att kämpa med mig själv och övertyga mig, och min omgivning om att jag klarar mig och mitt uppe i att bevisa alla dom som mobbat mig, hackat på mig och kritiserat mig för mina val i livet.
Nu när jag står här, 19 år gammal med det värsta tänkbara scenariot att överleva så ler jag.
Jag är lugn, trygg och nöjd.
Ja, jag är lycklig.

Jag har en vecka kvar av mitt andra år på Aspero idrottsgymnasium, jag har också ett helt år kvar i skolan, fast jag "egentligen" borde var mitt uppe i studentplanering och examensfester. Jag borde ha tagit studenten, om jag inte hade satt ner min fot och sagt att "nu får det vara nog, jag tänker inte tolerera denna psykiska misshandel mer"
Men vet ni vad? Jag är stolt, och jag är glad att jag flyttade. Så in i helvete glad.
Jag har världens bästa liv, ja det har jag.

Jag är inte rik, jag är inte vältränad, jag är inte kär, och jag är ensam 90% av min vakna tid om dygnet.
Jag är inte känd, jag har ännu inte åstadkommit det jag hoppats på att ha gjort vid denna tidpunkt i livet.
Jag är inte snygg, och inte alltid den mest omtyckta.
Men jag är inte längre omtalad, jag har inget påhittat rykte.
Det står inte " HORA" på mitt skåp, folk viskar inte nedlåtande ord bakom min rygg helt utan anledning.
Jag är inte utstött, misslyckad och jag hamnar inte i blodiga slagsmål.

Jag har vänner, och det är det bästa jag någonsin fått uppleva. Att vara älskad för den jag är.
Jag har riktigt bra betyg i skolan, jag har en helt egen lägenhet och jag har en styrka som ingen människa kan ta ifrån mig. Jag är en av dom starkaste 19 åriga tjejerna i detta land, för just nu tar jag mig igenom en oönskad och egentligen omöjlig del i livet, men denna händelse har gjort mig stark. Sådeså!

Många önskar att jag tar livet av mig, många önskar att jag slutar kämpa.
Många har svikit mig på resans gång, många har också behandlat mig på ett sätt som borde straffas.
Och det kommer straffa dom, för varje dag som jag kliver ur min säng och lever dagen för vad den är så trycks dom där människorna i den lilla byn Kramfors ner ytterligare.
Dom misslyckades med att förstöra mitt liv.
Jag lyckades överleva det, och det tänker jag fortsätta med att göra!

Jag gråter, jag får panik/ångest attacker, jag går terapi och jag har gått upp i vikt.
Men vad spelar det för roll?
Jag lär mig att älska mig själv på ett sätt som ingen annan kan älska mig.

Nu tänker jag ge mig själv en stor fet kram och en klapp på ryggen.
För jag är lycklig. Nöjd och trygg.
Jag fixar allt, som Ni aldrig skulle klara av.

Det ska ni veta, det ska jag veta och det ska DU veta, att jag klara mig utan dig, er och negativa, nedlåtande och obeskrivligt patetiska meningar, jag klarar mig utan det!

Vi ses när jag slår igenom med min styrka, med min kraft!
Vi ses när Ni, när Du tappar hakan.

/ Sofie