Jag har nu suttit och gråtit, svurit och grubblat i 2 timmar.
Mitt barnahjärta svider av frustration och ilska, sorg och stolthet.
Jag har många gånger tänkt tanken " åh, jag har inte råd med dom där snygga skorna" eller " åh, jag skulle vilja vara miljoner så jag kunde ha råd att köpa alla kläder och skor jag vill ha" Är jag helt dum i huvudet tänker jag just nu?!
Hur ytlig är jag inte egentligen? Jag får in 6000 på kontot varje månad, varav jag spenderar säkert hälften på mat och resten på sådant som ska få mig att må bra, tex ett par nya skor.

Medan jag deppar ihop över att inte ha råd med en krog runda eller skor, så dör, svälter och kämpar tusentals barn för att överleva en dag i taget. Hur kan jag leva med detta på mitt samvete, egentligen?
När jag såg delen med dom undernärda barnen, och den lilla bebisen som föddes i sjätte månaden och kämpar för att få i sig en droppe vatten, då brast det för mig. Jag överlever inte utan vatten, men jag behöver inte oroa mig för det.
Jag behöver inte oroa mig för att jag ska dö i HIV ( eftersom jag kan skydda mig! ), och jag behöver aldrig oroa mig för hur jag ska ha råd med mat för dagen.

Jag har blivit världsförälder. Jag kommer nu att skänka 100 kr/månad till UNICEF.
Jag har hellre lampan släckt hela dagen, jag äter hellre samma mat två dagar i rad, jag skänker hellre 100 kr varje månad till ett företag, en verksamhet som ser till att dom barnen som behöver mat, kläder och medicin får det än att köpa onödiga saker som jag tror får mig att må bra, men i slutändan har jag ändå bara ångest.

Skolan, som jag och så många andra klagar över och tar för givet. Det är en otrolig lyx och glädje för dom stackars barnen. Det är helt sinnessjukt, att jag kan skolka för att sova under tiden som ett barn inte vågar sova för rädslan att aldrig mer vakna, eller för att bli utsatt för sexuella övergrepp. Ett barn på 8 år vet inte hur det är att vara barn. Vad är leka? Vad är fritid, tv program och födelsedagskalas? Ett flicka på 8 år måste gå upp tidigt för att jobba, gå i skola och sedan laga mat, tvätta, göra läxor och sköta om sina 3 syskon samtidigt som bär på HIV och inte vet hur länge till hon kan ta hand om sina syskon. Hennes föräldrar? Döda. Släktingar? Döda. Sjukdomar, svält och krig utplånar större delen av Afrika, och vi i Sverige klagar över att inte orka kliva upp på morgonen. Det är fel.

Att skänka en 100 lapp varje månad istället för att köpa alkohol, skor eller cigg för dom pengarna får mig att slappna av, jag kan nu gå med rak rygg och vara stolt över att jag hjälper många barn med dom pengarna.
Är du inte världsförälder? Bli det.
Annars sluta läs min blogg, för då är du en dålig människa!
UNICEF kan inte utan våra pengar fixa hälsovård, mat, kläder och rent vatten till dom svårt utsatta barn. Varenda krona räknas, och 100 kr är en förmögenhet för ett barn.

Nu tänker jag vänta med glädje tills papperen kommer hem på posten och jag får dra 100 kr ifrån mitt konto!
Och sen tänker jag bli fadder också om några år!

Jag citerar som avslutning Mikael Persbrandt " det är inte för att vara snäll, det är vår förbannade plikt!"

/ Sofie!