Morgonen är hemsk. Den är förjävlig!
Klockan sju börjar I´m Yours spelas på min telefon och jag vet att jag måste gå upp men jag snoozar, igen och igen tills jag blir less på låten och stänger av telefonen.
Försover mig och skiter i allt runt om kring. Jag har minst 10 måsten denna dagen, men jag vill bara skita i alltihopa och ligga kvar i mina varma säng och tycka synd om mig själv.

Men jag kliver upp och ställer mig i duschen. Stressar iväg till tåget och genomlider en skoldag, skrattar mig motvilligt och falskt genom alla timmar. När jag kommer hem infinner sig lugnet runt omkring mig och jag kryper ner under täcket igen.

Varenda dag är olik den andra. En del dagar är jag falskare än falskheten själv, och ibland orkar jag vara ärlig och säga att jag mår dåligt. Ibland flyter jag bara med strömmen och ler lite gulligt för att inte avslöja smärtan inombords.

Kvällen är hemsk. Den är förjävlig.
Jag hatar att lägga mig tryggt i sängen och försöka sova, jag tvingar mina ögon att slutas och andas i fyrkant för att undvika en attack av panik eller ångest.
Jag ligger alltid vaken fast jag sover tungt och drömmer om lycka.

"Jag ljuger så bra" låten spelas högt och jag vet precis vad hon menar med texten. Jag känner likadant ibland, fast jag vet att jag inte ljuger så bra egentligen.
Jag har genomskådats många gånger förut. Men nu syns ingenting, inte ens det på klistrade leendet.

Morgonen gryr igen, men jag ligger kvar som vanligt.
Det finns ingen anledning till att kliva upp. Varför ska jag?
Jag blir nästan arg när jag tänker på att jag måste gå upp mot min vilja.
Ännu en dag genomlids återigen, och jag ses bara som en i mängden.
Jag är en utsida för er.
En vacker och snäll tjej som ni kallar eran vän. Jag är din vän, jag älskar dig.
Men jag är mer än en vacker utsida.

Jag är en trasig själ i en förstörd kropp.
Mitt hjärta är brustet sedan många år tillbaka och min hjärna fokuserar endast på överleva varenda dag.
Jag är en ensam människa i en övergiven värld och jag hatar allt som jag är.
Jag ser en ful utsida och en äcklig insida.

Jag är tyst, jag sitter tyst och ensam i rummet tillsammans med er.
Men jag är tyst. Jag vågar inte yttra mig, rädd för att bli avslöjad och för frågor.
" Hur mår du? " - Bara bra. Svarar jag.
Men ni vet vad jag egentligen menar. Jag tror ni vet hur jag egentligen mår.
Men vi är alla tysta. Jag är inte ensam om att ljuga.
Du mår inte heller bra. Och inte du, eller du.

Nu lägger jag mig igen, försöker att sova. Men jag vet hur det slutar.
Jag kan rutinerna, morgon som kväll.
Jag är van allt som vardagen innehåller nu.
Sanningen förblir hemlig, även om jag skriker ut den.
Tystnaden är bäst.