Igår när jag skrev om att jag ville ha en ny utmaning så kom jag fram till efteråt att det hängde ihop med den här biten av livet när jag inte orkar eller känner mig rastlös och deprimerad, vilket händer väldigt ofta tråkigt nog.
Jag tog mig en riktig funderare och kom tillsluta framtill att det hade att göra med hur tråkigt jag tycker mitt liv är och att min inställning är helt fel just nu till allting. Hur ska jag ändra på det, och var ifrån får jag den där energikicken som hjälper mig att hålla igång och kämpa mot mina mål?

När man som jag varit med om jävligt mycket och fått utstå den ena smärtan efter den andra och se på när livet rasar både för en själv och för dom jag älskar i min omgivning så är det inte lätt att alltid vara glad och uppskatta livet, eftersom man känner att " jag är inte värd att leva ett bra liv". Men det är ju egentligen tvärtom. Alla är ju värd ett bra och lycklig liv, och ofta så blir vardagen var man gör den till. Men det är bekräftat att depression och ångest och brist på livslust inte alltid är det lättaste att ta för givet och alltid gå runt med.

När jag var mindre, eller ja när jag fortfarande bodde hemma så hade jag ju alltid familjen runt omkring mig varenda dag, och trots att det var mycket bråk och ibland förjävla jobbigt att bo hemma så älskade jag varenda sekund av den trygghet och kärlek jag ändå alltid hade runt om mig. Men nu bor jag över 90 mil ifrån familjen och dom vänner som jag känt hela livet. Det kan ibland bli riktigt jobbigt att inte få träffa mina små systrar när jag vill, eller ta den där ridturen med mamma eller bara snacka skit och gamla minnen med kill kompisarna i bilen. Det är tur det finns telefoner, men det är ju ändå aldrig samma sak som att bo hemma. Lyckligtvis har jag turen att kunna åka hem emellan åt och verkligen njuta av lugnet och närheten, och därmed få ny energi att orka och vilja. Min mamma är den bästa när det kommer till att vara rak och ärlig och ge styrka. Jag beundrar hemma enormt för att hon orkar med det liv vi i våran familj lever och att hon trots alla motgångar lyckas få allt att gå runt och ihop så bra som det gör. Utan mamma hade ingen av oss syskon orkat kämpa och hålla ihop så bra som vi nu gör! Mamma har alltid varit två föräldrar i en för mig och jag älskar det, för jag hade inte velat ha något annat!

Men tillbaka till början, energi och livslust, glädje och kämpaglöd. Hur hittar man en ny utmaning som ger en en sådan skjuts av adrenalin så man orkar fortsätta i en snabb takt och se ljuset i tunneln?
Jag lägger i min reservväxel, ringer min mamma och gråter en stund. Sen ger jag mig ut och springer så långt jag bara orkar för att sedan somna gått och vakna upp till en ny dag, fylld med ny energi och glädje!

Den största utmaningen har jag redan antagit och nu återstår bara att se om jag verkligen lyckas. 1,5 år kvar i skolan och sen öppnar sig ännu en ny värld för mig och med studenten kommer nya utmaningar, och det ser jag framemot!

Kram / Fiie