Tid för mig själv.
Regnet öser ner ute idag också. Jag skulle egentligen jobbat 15-22, men jag ringde Anna och sa att jag behövde vara hemma.
Det är ingen hemma i huset, och jag behöver vara ensam, bara jag och mina tankar.
Jag älskar min familj otroligt mycket, och jag njuter av att vara hemma emellan åt då jag slipper vara ensam och känna mig bortglömd. Men det är ändå märkligt hur mycket jag saknar lugnet på morgonen när det bara är jag som är vaken, och hur skönt det är att inte bråka om tv:n på kvällen, eller få stå och köa för att borsta tänderna.
Jag har, samtidigt som jag inte har det, saknat dom bråken, och kaoset som råder här hemma på morgonen. Men jag känner ändå, att trots att jag ofta gnäller över hur ensamt det är där nere i lägenheten, så är det där jag mår som bäst.
När jag får krypa ihop och bara höra mina egna tankar, när jag kan springa runt naken och sjunga på morgonen, eller när jag kan skita i att plocka undan efter mig eller när jag kan lämna toadörren öppen, då njuter jag som mest.
Så idag bestämde jag mig för att passa på att krypa ihop i soffan med mitt favorit thé, skriva tills jag har slut på ord i alla mina skrivar böcker, och bara ta vara på att jag äntligen har den där viktiga kvalitets tiden för mig själv.
Det är så mycket som ligger och trycker på min svaga själ och jag behöver på något sätt bara få skyffla av mig de, och när jag inte har mina samtals tider inbokade så får jag istället skriva av mig. Och för mig fungerar det.
Jag har så mycket att ta igen känns det som. Jag har varit så uppe i att försöka njuta av sommaren här uppe, och att jobba så många timmar som möjligt, men i själva verkat så vet jag att jag bara försökt fly ifrån dom känslor jag tvingas bära på just nu. Och det är när dom där känslorna kommer ikapp mig som jag tvingas stanna upp och sätta stopp. Ibland är det för sent, och då drabbas jag av en panik ångest attack, men ibland lyckas jag hantera det på ett hälsosamt sätt.
Så nu myser en otroligt sliten Sofie upp sig i soffan och försöker hantera detta på bästa tänk bara sätt.
Det är ingen hemma i huset, och jag behöver vara ensam, bara jag och mina tankar.
Jag älskar min familj otroligt mycket, och jag njuter av att vara hemma emellan åt då jag slipper vara ensam och känna mig bortglömd. Men det är ändå märkligt hur mycket jag saknar lugnet på morgonen när det bara är jag som är vaken, och hur skönt det är att inte bråka om tv:n på kvällen, eller få stå och köa för att borsta tänderna.
Jag har, samtidigt som jag inte har det, saknat dom bråken, och kaoset som råder här hemma på morgonen. Men jag känner ändå, att trots att jag ofta gnäller över hur ensamt det är där nere i lägenheten, så är det där jag mår som bäst.
När jag får krypa ihop och bara höra mina egna tankar, när jag kan springa runt naken och sjunga på morgonen, eller när jag kan skita i att plocka undan efter mig eller när jag kan lämna toadörren öppen, då njuter jag som mest.
Så idag bestämde jag mig för att passa på att krypa ihop i soffan med mitt favorit thé, skriva tills jag har slut på ord i alla mina skrivar böcker, och bara ta vara på att jag äntligen har den där viktiga kvalitets tiden för mig själv.
Det är så mycket som ligger och trycker på min svaga själ och jag behöver på något sätt bara få skyffla av mig de, och när jag inte har mina samtals tider inbokade så får jag istället skriva av mig. Och för mig fungerar det.
Jag har så mycket att ta igen känns det som. Jag har varit så uppe i att försöka njuta av sommaren här uppe, och att jobba så många timmar som möjligt, men i själva verkat så vet jag att jag bara försökt fly ifrån dom känslor jag tvingas bära på just nu. Och det är när dom där känslorna kommer ikapp mig som jag tvingas stanna upp och sätta stopp. Ibland är det för sent, och då drabbas jag av en panik ångest attack, men ibland lyckas jag hantera det på ett hälsosamt sätt.
Så nu myser en otroligt sliten Sofie upp sig i soffan och försöker hantera detta på bästa tänk bara sätt.
Kommentarer
Trackback
