Ju mer tiden går, desto mer inser jag hur  otroligt mycket jag förändrat mig själv under mina två år i Göteborg.
Ju längre tid jag spenderar här, desto mer förstår jag också hur otroligt mycket jag värdesätter mina samtal och mina älskade vänner.
Just nu känner jag mig bara helt och totalt ensam, instängd och oförstådd. Det är som att alltid gå tillbaka i tiden när jag kommer hem till familjen, och jag vantrivs så myket i dåtiden.

Jag vill aldrig flytta ifrån mitt Göteborg, jag hoppas, önskar och kämpar för att aldrig behöva tvingas att lämna mitt hem där nere.

Mitt psyke stressar mig, och gråten ligger och trycker varenda kväll.
Det är tuffare än jag trodde, men på något sätt kommer jag genomlida detta också.

Nu tänker jag hoppa in i duschen och sen sova!

Jag saknar Sushi, mitt badkar och spårvagnen!!

/ Fiie