Låt orden tala för sig själv.

Där står jag.
Med ett litet leende i mungipan.
Med tårar som rinner ner för min iskalla kind.
Helt och totalt förvirrad.
Vad gör jag?
Jag hoppar inte.
Jag springer inte.
Jag svävar inte.
Vad gör jag?
Jag går inte.
Jag flyr inte.
Jag stannar.
Jag stannar och slåss.
Fightar för min respekt.
För rätten att överleva.
För min skull.
Jag stannar!
Och du får gå istället!



Så där ja. Det var mitt inlägg denna otroligt mörka, kalla och helt värdelösa lördags kväll i januari.

Keep it safe!

/ Fiie



Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0