Tänk att varenda gång ska det bli likdant. Förbannade jävla helvetes skit säger jag bara!
Gång på gång, samma sak varenda gång. Jag blir alltid lika förtvivlad och chockad över att jag inte anade något..
Men hey, vad kan jag göra åt det? Inte ett jävla skit!
Det är bara att stå kvar och klistra på dett största och vackraste leendet och hoppas att nästa gång, ja då har jag lärt mig!
För det är ju det som livet går ut på, eller?
Fast när jag sitter där på sista trappsteget så kan jag inte hjälpa att tänka, har jag verkligen lärt mig av mina misstag?
Kan jag verkligen gå vidare från ett snedfel och med rak rygg än en gång nå det högsta trappsteget?
Jag tror jag kan det, för jag har ju gjort det förut.
Jag gör det dagligen, jag tar ett trappsteg i taget tills jag är på toppen igen.
Det är väl det som kallas livet?
För mig är det livet.
Att stå kvar.
Att kämpa.
Att orka.

Det är det som kallas livet, och det måste vi leva!

Kort och gott!

/ Fiie