Hjärnan vill plugga men hjärtat vill någon helt annanstans och kramas..
Båda fötterna står stilla och jag kan inte röra mig känns det som.
Vill ut och springa, springa långt långt ifrån allt.
Men det går inte såklart.
Min halva kropp vill krypa under täcket och dö.
Den andra halvan vill bara leva vidare i det lyckorus som infinner sig just i denna stund.

Jag har byggt upp en mur för att inte förstöra mitt liv igen.
Men den muren rivs dagligen ner.
Men när natten kommer så byggs den upp igen i hopp om att aldrig rivas fören tiden verkligen är mogen.
När jag kan stå stolt på mina två ben och rak i ryggen.
När jag kan le med hela kroppen på riktigt.
När du kommer inte i mitt liv och menar allvar.
Då river jag muren för gott.

Viam inveniam aut faciam
Och där är jag stolt att gå.

/ Fiie