Jag vet inte riktigt om jag bloggar om detta förut, men nu har jag kommit till den där krisen igen då jag bara tok saknar tiden ja hade en gång hemma, den tiden som var den absolut bästa i min hittils 18 åria livshistoria. - Ådalsskolan!

Det fannas ju en anledning till att jag  valde att flytta 90 mil från min familj och överge den tryggheten.
När jag sitter hos min kurator och pratar om den här tiden och jag ältar orden " vilken jävla idiot jag var" och " Nej, det var inte jag som gjorde fel" så kommer jag på mig själv med att gråta och skratta sammtidigt. Förvirring har varit min absolut största känsla de senaste åren, ständigt förvirrad med en jävla huvudvärk och magont. Och nu, när jag mår extra dåligt över allt som hänt så kommer det där känslorna tillbaka..

Jag saknar det, verkligen. Hon som var den bästa vän jag haft och Han som var min dröm som blev till verklighet.  Dom som började acceptera mig som den jag är. Jag hade en bra tid, trodde jag var säker och hade allt i min famn, men jag lyckas alltid. Jag stod där och intalade mig själv att jag inte var en ond människa, att jag var bra och god men samtidit skriker folk i mitt ansikte hur världelös jag är och vad jag gjorde för fel..

Vad gjorde jag för fel, varför blev jag drabbad så hårt?
Du. Du vet hur ledsen jag är, jag försökte så mycket men det blev så fel. Du straffade mig för livet, det har gått två år snart och fortfarande finns dom där såren i mitt hjärta, bränner, svider och gör sig påminda varenda dag..
I Dig såg jag så mycket framtid med, men lika fort som du kom, försvann du också. Allt gick åt helvete verkligen..

Egentligen så vill jag inte skriva om det, för jag tycker det är pinsamt att visa mig som svag men jag måste och nu när jag ändå har min blogg och redan utblottat mig så extremt så kan jag lika gärna berätta om detta..
Och Ni läser ju säkert och gör ni det. Jag saknar dig! Du vet att jag menar Dig, lilla söta tjejen.

På tal om annat, livet är tårfyllt idag.
Kom och torka mina tårar älskade vän.

/ Förlorad själ