Det kommer som en bomb, som ett slag i magen och försvinner aldrig.
Jag har försökt förtränga det, gömma alla känslor och sedan fortsätta vara stark.
Såren där inne, det som bränner, svider och lämnar fula ärr som aldrig går att ta bort.
Det förbannade jävla bilderna som klistar sig fast på hornhinnan och aldrig försvinner.
Minnen, dagar, nätter. Det vi delat, det  jag gått igenom. Var det verkligen värt det?
För tiden läker alla sår, för det tårar som inte gråts fryser till is i mitt hjärta.
Men varför lida med tiden, varför inte gråta ut varenda liten droppe i mitt öga?
Tömma mig på ilska, låta dig veta.
Kärleken vara för evigt, den där känslan av glädje.
Tryggheten i livet att vara älskad.
Men bara så där, borta. För gott.
Jag har gått igenom det förr, jag vet hur det känns.
Övergiven, ensam, hatad.
Blottat, utskrattad.
Det hinder som kommer i vägen, ta dig över dom!
Hoppa, spring.
Så långt du kan.
Vänd dig aldrig om. Stanna kvar och lev i det nya.
För trots att vi kämpade, trots alla hinder vi tog oss över tillsammans.
Så står jag nu ensam kvar.
Kämpar för att övervinna rädslan och vara den starka i leken.
För kärleken är en lek. Det var iallafall det du fick mig att inse.
Du lekte, du bara använda mig som din kontroll till playstation.
Men nu får du leka ensam.
Det är du som i slut ändan blir den som är övergiven.
Jag tror på mig själv.
För styrkan inom mig, den som hjälp mig genom allt det svåra. Sviker aldrig!
Styrkan inom dig sviker aldrig.

Tänk på det, ni som har det tufft.
Livet är så förbannat svårt att leva utan din inre styrka.
Du har den där, så använd den, men var försiktig för den är viktig.
Ibland finns det anda utvägar, hitta dom.
Finn styrkan i ditt inre och älska dig själv mer än du älskar personen som håller din hand.
För snart släpper personen handen, och då är du ensam igen.

Men var inte rädd, för vi överlever alltid!