Den sista tisdagen 2008.
Imorgon är det nyårsafton, om 37,5 timme är det 2009, och ja ligger här.

Vad ska jag göra, vad gör man ?
Livet känns meningslöst, ingen glädje, inget hopp. Allt är bara liksom dött.
Är det mitt fel?
Nej, det kan det väl inte vara?

Jag har blivit övergiven, jo men det är sant.
Helt fucking jävla ensam.
Det suger verkligen.
Haha, suger.
Kommer ihåg första gången jag fick veta vad det betydde. Jag var typ 9 år och det var min förebild och idol i bölemaffian som lärde mig det, haha.
Nej, vad töntigt.

Mamma, varför hälper du mig inte?
Pappa, ja du kan ju gräva ner dig.

Men, du då.
Älsklingen min. Som sa att du aldrig skulle överge mig, aldrig lämna mig. Att du skulle finnas där genom allt.
Och du, som kallar dig min vän. Du bara står och ser på. Säger att du inte orkar just nu, att du mår dåligt.
Men låt mig hjälpa dig, låt oss hjälpa varandra då! Tag min hand, vi ska aldrig skiljas åt. Aldrig!

Nej, nog med dumheter!
Jag är ändå inte olyckligare än du, ja eller du.

Säger det alltid, jag är den jag är, men jag får aldrig utrymme att visa den jag är, bara den ni tror jag är.

Jävla skit!
Nu drar vi täcket över huvudet och försvinner in i drömmarnas värld. Mitt landskap som jag älskar.
Vi ses i Nangijala.

/ Fiie