Imorse när jag vaknade upp så började jag gråta det första jag gjorde, eller jag vaknade snarare av att jag grät.
Jag började irra runt i lägenheten och ropa på mamma och systrarna.
Men sen insåg jag ju verkligen att dom inte var här, att jag inte var hemma.

När jag hade bott i Kungsbacka i några månader bara så kunde jag vakna mitt i nätterna och skrika och gråta efter min lillasyster, och ibland drömde jag mardrömmar om att hon blev bortrövad eller liknande och jag kände mig riktigt hjälplös.
Det var hemskt, riktigt jobbigt.

Nu har dom drömmarna börjat komma tillbaka och dom är värre än förut.
Det är inte bara en lillasyster utan båda två.
Min mamma finns aldrig tillhands när jag verkligen behöver henne, och det tär på mig.
Smärtsamt och oroväckande.

Jag älskar verkligen min lägenhet och alla vänner, och mitt liv här i Kungsbacka.
Men ibland är det jobbigare än jag tror, och visar.
Att känna hemlängtan efter en stor familj som man älskar, det är nog utav det värst som finns.

Jag önskar ibland bara att jag kunde strunta i allt här nere och åka hem.
Men i sådan stunder, då härdar jag ut och för varenda dag så blir jag bara starkare och starkare.
Min familj är mina stöttepelare och jag skulle inte överleva här om det inte vore för att jag visste att dom saknar mig också.

/ Fiie