Jag har länge känt en blandning av obehag och ren lycka inom mig.
Känslorna har stundtals fått mig att hänga över toalett stolen i flera timmar, men också har dessa känslor givit mig ork och glädje att bara fortsätta kämpa.
Jag har otroligt svårt för att bestämma mig, eller så är det kroppen som har det, för vilken av dessa två sidor jag skall stå fast vid.
Jag vet att det är kärlek, men är det en bra kärlekskänsla?
Kommer den göra mig gott, eller bara sänka ner mig och få mig att gråta 23 av dygnets 24 timmar?

Du förstår, jag tänker på dig. Jag har så många frågor jag vill ställa dig, så mycket jag vill ha ärliga svar på.
Det finns så mycket som ligger till grund för att jag skall kunna välja hur jag skall leva mitt liv i framtiden. Och du är ett av de momenten som stör mig just nu.

Vi har känt varandra i många år nu, tror det är 5 år denna sommar. Våran resa tillsammans har varit bråkig, orättvis men också i många fall så underbar. Du är den jag alltid vill ha vid min sida, du är den som alltid ger mig svar på tal och som aldrig ljuger eller gör mig illa med vilje.
Jag saknar dig, otroligt mycket. Och jag bär på en sådan börda, ty att bära på ord och känslor är den tyngsta av all bördor för en flickas själ.

Jag drömmer var natt om dig och mig, och en återförening. För det är 3 år sedan jag sist såg dig.

Du om någon vet hur ont det gör när känslor tycker på och vill ut. Men ibland måste man vara orättvis och elak mot sin kropp, för det är sanning att man inte alltid vågar säga sanningen.

Älskade vän, du som får mig att andas om nätterna och som får mig att gå på mina svaga ben om dagarna.
När ger du mig det mod jag egentligen behöver för att våga säga dig sanningen om mina känslor?

Jag saknar dig.
Jag längtar efter dig.
Ibland avskyr jag dig.

Men mest av allt så älskar jag dig med alla mina älskande känslor.

/ Din Sofie, då, nu och för all framtid. <3