Vaknar upp, ser morgonljuset och ler lite för mig själv. Det är en ny dag, jag lyckades somna igår och jag kliver ur sängen idag. Det är styrka. Att jag också äter frukost, använder min hjärna under lektionen och sedan tar mig hem och göra det jag måste. Tränar, lagar mat, tvättar och städar. Jag står på mina ben, långt iväg från mamma och min familj.
Jag släppte allt som var tryggt, begav mig på en resa till det stora stadslivet och jag är mogen för det.
Med en ryggsäck full av skit, med hemska minnen och den fylls på med problem dagligen, men då jag får tid över så tömmer jag den. Rider ut varenda storm och blir på bra humör igen. Det är så man gör med livets motgångar.
Det kanske ses som vardaliga ting att kliva upp och ta sitt ansvar som student, men för mig och säkert för många andra så är det tufft, det är tufft för att det betyder så otroligt mycket för mig att göra det. Att orka med vardagen på egen hand trots min tunga ryggsäck att bära så göra jag det.

Så nu ska jag vara ärliga med er.
Jag kommer inte falla först av oss. Det blir inte jag som brister ut i klagosång och sviker mig själv. Det blir inte jag som slutar som en total röra och bara ger upp. Det blir inte jag som faller först av oss. Det blir säkerligen ni som fyllde mitt liv med hat och som fick mig att lämna tryggheten. Det blir ni som kommer ge upp och fall till marken med tårar.

Och bara så ni vet, då kommer jag le lite extra. Bara för att jävlas.

/ Fiie