Nej, kanske inte.. eller Jo. Lite.
Nej, men ärligt talat så blir jag tokig.
Sjukt less på detta nu, jag känner bara för att kapa bort den där delen av min själv som äger känslorna.
Hur behöver jag dig då?

Jag gick vidare, jag gjorde det jag skulle, jag levde mitt liv.
Jag slutade att bara beroende, jag slutade att tänka och sakna dig.
Jag slutade att ringa, Jag slutade att bry mig.
Jag suckar inte längre efter din kropp.
Jag vill inte ha din famn när jag är ledsen.
Jag behöver inte dig längre!

Men vet du vad?
Jag slutade aldrig att älska dig.
Du var en del av min själ, du var en del av mig.
Du fastlimmad på mitt hjärta som en igel.
Just like a tattoo, you know. Remember?
Jag behöver känslan av dig.
Jag behöver tanken och vetskapen om din existens.
Jag behöver inte behöva dig.
Jag behöver bara inte vilja sluta behöva dig.

Men nu, nu är jag sjukt less på detta hoppande mellan känslorna.
Varför kan det aldrig stilla sig och bli lugnt inombords?
Från en dag till en annan, bara sådär.
Jag saknar dig. Nej, jag hatar dig. Jag älskar dig. Men nej, jag behöver inte din sympati för att överleva.

Frågan jag ställer mig själv : Kommer jag någonsin att lugna behovet av dig?
Kan jag lämna den platsen där du låg i min säng tom, för att sedan låta någon som förtjänar den värma mig?
Kan du svara på det? Min prins, som älskade mig ovillkorligt dag som natt? Kan du svara på det, min bebis?


Jag lämnar mina obesvarade frågor till ödet och framtiden.
Jag låter dig avgöra.
Jag har en enda uppgift. Att sluta sakna och att börja trivas med mig själv.
Jag har ett uppdrag att slutföra. Jag ska vinna den här striden.

Irritationen stiger, för jag är riktigt less på att sakna, att tänka på en enda person istället för mig själv, jag är urtrött på att dela mitt hjärta med någon som inte längre är värd den kärleken. Olycklig kärlek? Nej, det är ömsesidigt, det vet jag.
Men det borde inte få existera, den där förbannade idiot känslan av ensamhet och förtvivlan.

Jag slaktar den!
Sådeså. Adjö!